Ann-Sofie Julin har traskat på i livet utan att förstå att hon har haft adhd som en ständig följeslagare. I stigande ålder blev utmaningarna som kommer med diagnosen omöjliga att förbise. Hon hamnade i utmattning och fick lämna arbetslivet några år i förtid. Aha-upplevelsen när hon läste Lotta Borg Skoglunds böcker var stark och plötsligt förstod hon. Adhd-utredningen var ett faktum och vid 65 års ålder fick hon slutligen sin diagnos.

Berätta lite om dig själv!

– Jag heter Ann-Sofie Julin och är 65 år. Jag är gift, har tre barn från tidigare äktenskap, två bonusbarn, ett gäng barnbarn. Jag bor på landet i Dalsland, med min man och tre hundar.

Berätta lite om ditt yrkesliv!  

– Jag har haft ett antal olika slags jobb genom åren, men mest jobbat inom högskolan med studievägledning, handläggning, ledningsstöd och ledningsuppdrag.

När fick du din adhd-diagnos?

– Jag fick min adhd-diagnos i november 2023, en vecka efter min 65-årsdag.

Vad ledde fram till din adhd-diagnos?

– Hösten 2023 råkade jag, av en slump, läsa en recension av Lotta Borg Skoglunds bok ”Åren går, ADHD består”. På så sätt hittade jag också boken ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna” av samma författare. När jag läste böckerna kände jag genast att jag kunde bocka av större delen av de symtom och svårigheter som beskrevs. Det kändes som att få manualen till vad det var ”för fel på mig”. Jag hade möjlighet att själv betala för en utredning, och fick diagnosen adhd, kombinerad typ, medelsvår.

Du valde en annan yrkesbana efter 60 – berätta mer om den förändringen!

– I bagaget, som jag nu måste se över ur ett nytt perspektiv, hade jag bland annat en sjukskrivning för utmattning, som i förlängningen ledde till att jag lämnade arbetslivet ett par år i förtid. I samband med min sjukskrivning började jag längta efter något annat, något nytt, som också skulle kunna ge mig möjlighet att vara kvar i arbetslivet även en tid efter pensioneringen. Eftersom hundar, inklusive träning och tävling, är ett stort intresse, utbildade jag mig till hundinstruktör och startade ett företag, hyrde lokal, la upp ett kursutbud, skaffade utrustning, gjorde en hemsida, gick ytterligare utbildningar, skaffade försäkring och företagskonto, hittade samarbetspartners… Allt gick väldigt fort. Det kostade också en hel del pengar. Vid det laget visste jag inte att jag har adhd.

Nu, i efterhand, kan jag se hur alla adhd-triggers fick fritt spelrum när det tidigare arbetslivets ramar och rutiner inte längre fanns där. Jag var oerhört entusiastisk och bara körde på.

Det höll ett halvår, ungefär. Efter den första terminens kurser kände jag ett allt större motstånd mot att planera kursutbud, marknadsföra mig och sköta den administration som ska till för att driva ett företag. Jag hade nog förbisett att jag inte är något vidare bra på budget och bokföring. Till detta kommer till exempel dålig planeringsförmåga och ett ekonomiskt lättsinne, som förstås slagit igenom på fler områden i livet än i hundföretaget som jag trodde att jag skulle kunna driva.

Mitt företag fick bland annat möjlighet till ett åtagande som skulle planeras nästan ett år i förväg, och jag ställde mig frågan hur jag skulle kunna veta vad jag ville göra ett år framåt i tiden?! Vad jag inte visste vid den tidpunkten var hur illa långsiktig planering passar ihop med min adhd-hjärna.

Hur balanserar du egna företaget & din egen psykiska hälsa idag?

– Företaget finns fortfarande kvar, men jag har inte haft någon verksamhet det senaste året. Det som skulle bli en förändring i mitt arbetsliv blev på sätt och vis en förändring av en förändring; den nya väg i livet som hundföretaget skulle innebära ledde till ytterligare en förändring när jag fick inse att jag inte klarade av det. Hela misslyckandet, om man kan kalla det så, väckte vissa insikter hos mig, som i förlängningen ledde till att jag gjorde adhd-utredningen och fick min diagnos.

Vad har adhd-diagnosen förändrat när du blickar bakåt – respektive framåt i ditt liv?

– Likt alla som får en adhd-diagnos sent i livet finns förstås mycket att reflektera över, och många saker som faller på plats (fast för sent för att göra något åt).

– Nu, efter diagnosen, kan jag inte förstå hur jag inte sett likheterna mellan mig själv och andra familjemedlemmar i olika generationer med drag av adhd. Jag har haft turen att komma med i en grupp med adhd-damer 50+, och insett att mitt eget liv med adhd inte på något sätt är unikt, utan liknar livslinjen hos många andra kvinnor med adhd.

Ett av mina starkaste adhd-drag är förändring, som drivkraft och som livsluft. Jag älskar förändring och kan se det mönstret genom hela mitt liv, på gott och ont. En hel massa olika hobbies och intressen med tillhörande hyperfokus och utrustning, liksom en rad olika skolor, anställningar och bostadsorter har passerat genom åren. Adhd-diagnosen ser jag som en i raden av förändringar i livet som jag helt enkelt får lov att förhålla mig till. Hundföretagandet, som skulle förändra mitt liv efter pensioneringen, blev ett misslyckande som i sin tur, åtminstone delvis, har fått sin förklaring i en adhd-diagnos. När den första förvåningen över diagnosen har lagt sig ska jag försöka att medicinera och att leva livet på ett bättre sätt, som passar mina förutsättningar och mitt eget sätt att funka.