När ett syskon med NPF behöver mycket stöd är det lätt att det andra barnet hamnar i skymundan. Psykologen och författaren Johanna Segerström har själv erfarenhet av att växa upp som skuggsyskon. I Attentions medlemsföreläsning delar hon med sig av sina erfarenheter och ger konkreta råd om hur föräldrar och yrkesverksamma kan se, lyssna på och stötta skuggsyskon.

När ett barn i familjen har stora behov av stöd kan mycket av familjens tid, energi och oro kretsa kring det barnet. Det andra syskonet kan då hamna i bakgrunden utan att någon riktigt märker det.

Johanna Segerström känner igen det från sin egen uppväxt. Hennes lillebror har autism och intellektuell funktionsnedsättning. Först som vuxen förstod hon att mycket av det hon själv hade upplevt hade ett namn: att vara skuggsyskon. I dag föreläser hon om skuggsyskons erfarenheter och om vad vuxna kan göra för att se dem bättre.

Ansvar kan bli en vana

Ett återkommande tema i Johannas berättelse är ansvar. Som skuggsyskon kan man tidigt lära sig att känna av situationer, anpassa sig och fundera på vad andra behöver. Det kan vara en styrka, men det kan också göra det svårt att känna efter vad man själv behöver.

Johanna understryker därför vikten av att skuggsyskon får möjlighet att stanna upp och rikta uppmärksamheten mot sig själva. Om man under lång tid har varit van vid att anpassa sig efter någon annan kan det ta tid att upptäcka sina egna behov. Hon tipsar vuxna om att ställa frågan: Vad behöver du?

Men det räcker inte alltid att fråga en gång. Ett skuggsyskon kan vara så vant vid att anpassa sig att svaret blir ”ingenting”, trots att det finns mycket som skulle behöva komma fram. Det kan handla om egentid med en förälder, hjälp med skolarbete, möjlighet att bjuda hem kompisar eller helt enkelt att få prata om hur det är hemma. Det behöver inte finnas ett stort problem för att barnets behov ska vara viktiga.

Bekräfta även de svåra känslorna

Johanna lyfter också det som kan vara allra svårast att prata om: de förbjudna tankarna och känslorna. Ett skuggsyskon kan älska sitt syskon och samtidigt känna ilska, avundsjuka, sorg eller skam. Man kan önska att familjen fungerade annorlunda och samtidigt få dåligt samvete för att man tänker så.

Johanna berättar att hon själv har haft tankar om hur livet hade kunnat vara om hennes bror inte funnits. För henne är poängen inte att sådana tankar ska försvinna, utan att barnet ska kunna berätta om dem utan att bli dömt. Hon beskriver det som att två saker kan vara sanna samtidigt: Man kan älska sitt syskon och samtidigt tycka att situationen är jobbig.

Låt barnet vara mer än sitt syskons hjälpare

Skuggsyskon får ofta mycket beröm för att de är duktiga, mogna och hjälpsamma när det gäller sitt syskon. Men Johanna menar att vuxna också behöver uppmärksamma när barnet gör saker för sin egen skull. Barnet behöver få erfarenheten av att dess eget liv också är viktigt.

Det kan handla om små saker: vilken aktivitet barnet vill gå på, vad familjen ska äta, vilken kompis som ska komma över eller hur barnet vill tillbringa helgen. Alla önskemål kan förstås inte alltid uppfyllas. Men att få uttrycka vad man själv vill är viktigt för att utveckla självständighet och en egen identitet.

Ta oro på allvar – utan att alltid lösa den

Oro inför framtiden är vanligt bland skuggsyskon. Johanna berättar att hon redan som barn kunde fundera på vad som skulle hända om föräldrarna dog och ansvaret för hennes bror skulle hamna på henne. Som vuxen kan oron handla om vem som ska finnas där för syskonet i framtiden, vilket stöd det får och hur livet kommer att bli.

Johanna rekommenderar att vuxna hjälper skuggsyskon att sortera sin oro. Men framför allt behöver barnet få prata om den utan att den vuxne alltid måste ha ett färdigt svar. Ibland är det viktigaste helt enkelt att lyssna och låta barnet berätta sina orostankar.

Se också det som inte syns

Johanna understryker att det som syns utåt inte behöver säga allt om hur ett skuggsyskon mår. Ett barn som är duktigt i skolan, sköter sig, hjälper till hemma och sällan kräver uppmärksamhet kan samtidigt bära på mycket oro eller ansvar. Därför behöver föräldrar och andra vuxna aktivt skapa utrymme för barnet – inte bara när det har uppstått problem, utan också när allt verkar fungera.

För Johanna har det tagit tid att förstå hur mycket uppväxten som skuggsyskon har påverkat henne. Att sätta ord på sina erfarenheter har också hjälpt henne att förstå sina egna behov och att hitta tillbaka till vem hon själv är. Det är en process som kan börja tidigare. När skuggsyskon får utrymme att prata om sina erfarenheter, sina känslor och sin oro blir det också lättare att se dem som mer än bara syskon till ett barn med stora behov. Det handlar om att få vara sitt eget jag, med egna behov, relationer, intressen och drömmar.

Text: Nina Norén Foto: Liza Viktorsson/Adobe Stock