Tidningen Attention

Bli medlem Logga ut
Annons för tidningen attention
Annons för tidningen attention

“Nästan hälften av föräldrarna upplever oro över sitt barns situation på förskolan”

”Jag är mest oroad att han blir utanför på grund av sitt beteende. Många föräldrar vill inte att deras barn leker med min son då han kan bli utagerande. Han blir t ex aldrig bjuden på kalas och det skapar stor oro”Citatet kommer från ett av alla de frisvar från föräldrar som svarat på vår förskoleenkät och som sammanställts i rapporten ”Vissa pedagoger är riktiga stjärnor. Vissa verkar inte förstå alls”. I enkäten har vi samlat in drygt 800 röster från föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Vi ville ta reda på hur de upplever situationen på förskolan för sitt barn. Att småbarnsföräldrar upplever och uttrycker oro för sitt barn är såklart inget ovanligt. Jag är själv inget undantag och har vid otaliga tillfällen basunerat ut oro för mina barn till såväl närstående, som främlingar. Vid lekställningar, på caféer och i forum på sociala medier, ja överallt, hittar vi småbarnsföräldrar varandra över samtal om oro. Barnens matintag, sömnrutiner, skärmtid och magproblem avhandlas på några snabba minuter vid sandlådekanten, innan någon av oss blir avbruten av ett barn som påkallar uppmärksamhet.

”Du som anhörig är också viktig”

Martina Nelson är psykolog, specialist inom neuropsykologi och numera även författare till anhörighandboken ”Vem hjälper den som hjälper? – att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa”. I sitt arbete möter hon många klienter som har NPF och mår psykiskt dåligt men även deras anhöriga som själva kämpar med sitt mående. Anhöriga som beskriver att de tappar bort sig själva och att den närståendes mående blir centralt. Därför har Martina Nelson valt att skriva en bok till just dem. – Jag har själv levt som anhörig till någon som mår dåligt och vet hur svårt det är att samtidigt ta hand om sig själv, säger Martina Nelson. Många anhöriga kan nästan bli provocerade när de får rådet att prioritera sig själva. ”Hur kan jag åka i väg och träffa mina vänner när jag har ett barn som vill dö?”. Eller ”Hur ska jag hitta orken att göra något roligt när jag är helt slutkörd?”. Men i slutändan så måste du det för att överhuvudtaget kunna finnas till för någon annan.

Utmattad och rastlös – föräldraskap med adhd

Sofia blev tidigt mamma och har njutit av livet med barn. Utmaningarna har varit allt som följer med föräldraskapet. Vardagssysslorna, ljud och stök och känslan av ibland orka hur mycket som helst – tills orken plötsligt är helt borta. Sofia Plogen Ström bor i ett hus utanför Uppsala med make, tre bonusbarn, två biobarn, två hundar och 10 katter – varav fem är bedårande kattungar som stunden till ära tryckt ner sig tillsammans i en trälåda i köket. Överallt i hemmet finns spår av kreativ verksamhet i form av stickningar, målarburkar och verktyg. Hemmet sjuder av liv helt enkelt. Ibland lite för mycket, säger Sofia och skrattar och håller menande händerna för öronen. Vi träffas för att prata om adhd och föräldraskap och när vi slår oss ner vid köksbordet så funderar Sofia över hennes smala linje mellan överstimulans och understimulans.

Anhöriga kraschar på grund av bristande stöd

De allra flesta kommer någon gång i sitt liv vara anhörig till någon som behöver extra hjälp och stöd. Ibland rör det sig om en kortare period, men för anhöriga till personer neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som adhd och autism blir uppgiften ofta nära nog livslång. Trots en tungt och omfattande ansvar uteblir ofta stödet till den anhörige. Konsekvenserna blir ofta förödande, inte minst för mammorna. De 4 600 röster som Riksförbundet Attentions har samlat in via en medlemsenkät vittnar om ett anhörigskap som på många olika sätt påverkar den egna hälsan och livet i stort. För även om anhörigskapet innehåller glädjeämnen, så kommer det med stora utmaningar för föräldrar till barn med NPF. I svaren blir det tydligt att den anhöriga betalar ett högt personligt pris när de kämpar för sina närstående. De som svarat beskriver sämre psykisk och fysisk hälsa, sjukskrivingar, försämrad ekonomi och svårigheter att förvärvsarbeta på samma sätt som tidigare. De har svårt att få återhämtning och saknar tid och ork för social samvaro. Tydligt blir också att vissa grupper är mer utsatta än andra, till exempel anhöriga med egen diagnos och anhöriga till personer som förutom en NPF- diagnos har en psykiatrisk tilläggsproblematik.

”Man vill vara förälder men blir projektledare”

Roberts tre barn betyder allt för honom. Det blir tydligt när han kärleksfullt beskriver dem var och en. Även när han berättar om den energikrävande kampen för en fungerande skola han och hans fru kontinuerligt bedriver gentemot kommun, myndigheter och skola. Två av barnen har periodvis hamnat i problematisk skolfrånvaro och deras väg tillbaka till skolan har varit allt annat än enkel och självklar och priset har varit högt för familjen. Innan Robert och hans fru fick barn visste han ingenting om vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) innebar. Redan under första året med deras förstfödde son insåg de att han skiljde sig från andra barn i sitt beteende och detsamma med deras dotter som kom några år efter. BUP kontaktades och utredningar drogs i gång innan skolstart och plötsligt var orden ”selektiv mutism”, ”autism” och ”särbegåvning” något som upptog en stor del av familjelivet.

Krönika

Det tog 20 år att inse att det var Tourette han hade.

Läs artikeln här.

Krönika

Hyllning till alla adhd-mammor

Läs artikeln här