Tidningen Attention

Bli medlem Logga ut
Annons för tidningen attention
Annons för tidningen attention

“Nästan hälften av föräldrarna upplever oro över sitt barns situation på förskolan”

”Jag är mest oroad att han blir utanför på grund av sitt beteende. Många föräldrar vill inte att deras barn leker med min son då han kan bli utagerande. Han blir t ex aldrig bjuden på kalas och det skapar stor oro”Citatet kommer från ett av alla de frisvar från föräldrar som svarat på vår förskoleenkät och som sammanställts i rapporten ”Vissa pedagoger är riktiga stjärnor. Vissa verkar inte förstå alls”. I enkäten har vi samlat in drygt 800 röster från föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Vi ville ta reda på hur de upplever situationen på förskolan för sitt barn. Att småbarnsföräldrar upplever och uttrycker oro för sitt barn är såklart inget ovanligt. Jag är själv inget undantag och har vid otaliga tillfällen basunerat ut oro för mina barn till såväl närstående, som främlingar. Vid lekställningar, på caféer och i forum på sociala medier, ja överallt, hittar vi småbarnsföräldrar varandra över samtal om oro. Barnens matintag, sömnrutiner, skärmtid och magproblem avhandlas på några snabba minuter vid sandlådekanten, innan någon av oss blir avbruten av ett barn som påkallar uppmärksamhet.

Många stängda dörrar möter arbetssökande med NPF

Arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden ligger mycket högt i Sverige, både internationell och historiskt. Återkommande rapporteras också om att efterfrågan fortsätter att vara hög, samtidigt som det är svårt att rekrytera personal. Bristen finns inte bara i storstäderna utan också i tillväxtregioner runt om i landet. Resultatet blir att Sverige går miste om viktiga investeringar och att samhällsekonomin påverkas negativt. Trots detta fortsätter svårigheterna för personer med funktionsnedsättning att få och behålla ett arbete. Socialstyrelsen publicerade för några år sedan en registerstudie som visar att långt under 50 % av de vuxna med adhd har ett jobb. Även om vi saknar färsk statistik för våra övriga medlemsgrupper vet vi att många möts av stängda dörrar när de söker jobb. Alldeles för många arbetsgivare väljer bort arbetssökande som med bra inskolning och adekvat stöd skulle kunna bli en stor tillgång i verksamheten. Detta är ett gigantiskt mänskligt och samhälleligt resursslöseri som vi inte har råd med.

Anhöriga kraschar på grund av bristande stöd

De allra flesta kommer någon gång i sitt liv vara anhörig till någon som behöver extra hjälp och stöd. Ibland rör det sig om en kortare period, men för anhöriga till personer neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som adhd och autism blir uppgiften ofta nära nog livslång. Trots en tungt och omfattande ansvar uteblir ofta stödet till den anhörige. Konsekvenserna blir ofta förödande, inte minst för mammorna. De 4 600 röster som Riksförbundet Attentions har samlat in via en medlemsenkät vittnar om ett anhörigskap som på många olika sätt påverkar den egna hälsan och livet i stort. För även om anhörigskapet innehåller glädjeämnen, så kommer det med stora utmaningar för föräldrar till barn med NPF. I svaren blir det tydligt att den anhöriga betalar ett högt personligt pris när de kämpar för sina närstående. De som svarat beskriver sämre psykisk och fysisk hälsa, sjukskrivingar, försämrad ekonomi och svårigheter att förvärvsarbeta på samma sätt som tidigare. De har svårt att få återhämtning och saknar tid och ork för social samvaro. Tydligt blir också att vissa grupper är mer utsatta än andra, till exempel anhöriga med egen diagnos och anhöriga till personer som förutom en NPF- diagnos har en psykiatrisk tilläggsproblematik.

”Personer som jag sållas bort”

Madeleine Olsson avslutade värnplikten 2005 som bevakningssoldat med beriden högvakt med mycket goda vitsord från Försvarsmakten. Idag arbetar hon som specialistsjuksköterska med ledande befattning och fick nyligen diagnosen medelsvår adhd. Troligen hade hon automatiskt diskvalificerats inför mönstringen om hon ansökt idag. Madeleine Olsson var bevakningssoldat med beriden högvakt under sin värnplikt. Hon har genomfört omkring femtio högvaktsdygn under åren 2004–2005 med uppgift att vara militär skyddsvakt vid de kungliga slotten i Stockholm och på Drottningholm. Som 37-åring fick hon sin diagnos – medelsvår adhd. Det innebär att hon troligen nekats möjlighet att genomföra värnplikt eftersom det endast är individer med lindrig adhd som inte längre automatiskt diskvalificeras inför mönstringen.

Almedalen och lyssnandet

Ing-Marie Wieselgrens betydelse.

Läs krönikan här