När skolan blir en plats att överleva – inte att lära

mars 2026Det är valår. Politiker kommer berätta hur bra de varit på att förändra saker till det bättre, för att du ska ge dem din röst. Skolan kommer bli ett av de viktigaste ämnena i valkampanjen. Partierna kommer slåss om vem som gjort mest för eleverna. För mig som förälder till hemmakämpare är det helt ointressant vad de säger, för jag vet hur verkligheten ser ut. Och det är ingen vacker bild. Barn med autism och adhd slås ut varje dag på grund av skolans hantering. Kunskapen om NPF och vad fel bemötande gör mot de här barnen är alldeles för dålig. Föräldrarna ber om stöd för sitt barn med funktionsnedsättning i åratal, från lågstadiet upp till högstadiet. Man går på möte efter möte, berättar om barnets funktionsnedsättning och hur de fungerar, utan att hjälp ges, vilket till slut innebär att måendet blir sämre och sämre, det blir omöjligt att ta sig till skolan och man blir hemma helt enkelt för att överleva. Det är inte ett val. Det är ett måste.

Lyssna på barnen som inte orkar – innan det är för sent

mars 2026Vi står inför ett faktum som borde skaka alla skolans beslutsfattare. Våren 2025 saknade nästan 20 000 elever behörighet till gymnasiet. Bakom siffrorna döljer sig barn som gett upp hoppet efter år av stress. Det är dags att sluta se skolfrånvaro som ett administrativt problem och börja se det som ett akut rop på hjälp från barnen. Riksförbundet Attention har, på uppdrag av Jerringfonden, genomfört en förstudie om skolsystemets hantering av frånvaro. Resultaten blottar ett oroväckande glapp mellan lag och vardag. Trots att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är kraftigt överrepresenterade vid hög frånvaro, saknar 62 % av rektorerna och skolcheferna tydliga gränser för när frånvaro ska räknas som problematisk. Majoriteten vet inte ens om frågan diskuteras i deras ledningsgrupper.

När världen krymper – och man står kvar ensam

december 2025Lotta Lundh skriver i sin krönika om hur vännerna försvann när livet med barn med NPF blev en kamp på heltid – och om styrkan i att hitta nya sammanhang där man äntligen slipper förklara sig. En efter en har de försvunnit, vännerna man trodde man kunde luta sig mot när det blåste kallt. Telefonen slutade ringa för längesen, inbjudningarna blev färre och färre, man kickades ut från gruppchatten där evenemang och träffar planerades. För jag kunde ju aldrig vara med, hade tid att träffas eller orkade hänga på när en weekendresa planerades. Jag har slutat försöka förklara hur det är att vara förälder till två barn med NPF, som dessutom inte har fungerande skolgång, som är hemma på heltid och behöver väldigt mycket stöd trots att de är tonåringar. Det går inte att förstå om man inte varit där själv.