Att kliva in i Visby under Almedalsveckan är som att sugas in i en tornado. Det är rullväskor som klapprar mot kullerstenar, musik från uteserveringar, flaggor som fladdrar och folk vart man vänder sig. Innanför ringmuren samlas politiker, näringslivstoppar och civilsamhälle varje år för att på några få dygn få fram sitt budskap. Det köas till seminarier och mingel, och möten pågår under dygnets alla timmar.

Låt mig säga det på en gång. Almedalen är inte är NPF-vänligt. Det fullproppade programmet är svårt att navigera i, det krävs avancerade kartläsarskills för att leta sig fram till rätt plats genom Visbys vindlande gränder och det är dåligt skyltat. Väl på rätt innergård kan man pusta ut ett tag om man ska lyssna på ett seminarium men är det ett mingel blir det knepigare. Den som inte redan blivit överväldigad och gett upp på grund av alla intryck på vägen dit måste tränga sig fram mellan främmande kroppar, hoppas på att hitta ett ansikte man känner igen, överrösta sorlet och komma på något att prata om. Just när man kommit så långt behöver man uppfatta och begripa signalerna som betyder att det är dags att mingla vidare. Och så börjar allt om igen.

Varför händer inget?

Men man behöver förstås inte mingla, och jag tycker verkligen att vi kommer fram med våra frågor under den här sommarveckan. Det känns som om NPF dyker upp i de flesta brännande samhällsfrågor och alla vi träffar i Almedalen är rörande överens om att det behövs satsningar på kunskap och krafttag för att häva en skenande utveckling. Samtalen handlar om livsviktiga frågor som att våra barn har rätt till en fungerande skolgång, att vi behöver ett arbetsliv som är hållbart och att vi ska kunna vara anhöriga utan att bli utbrända. Först är jag glad att vi så överens med alla, men efter ett par dagar börjar det låta ihåligt. Om alla politiker och beslutsfattare vi träffar håller med oss så innerligt – varför händer inget?

Ett NPF-anpassat Almedalen

På båten hem njuter jag av tystnaden i försalong och utsikten över en obruten horisont. Jag blundar och fantiserar om ett Almedalsmingel med låg volym, samtalskort som stöd för givande diskussioner och glest med folk. Politiker och beslutsfattare har nämligen inte tid att åka till Almedalen längre. De är äntligen upptagna med att på riktigt förändra samhället så att alla med NPF får ett fungerande liv.

Text: Elin West, kommunikations- och insamlingsansvarig Attention Foto: Region Gotland & Kajsa Undén West