Anders Pemer var den som alltid fick människor att mötas och bjöd hem andra autister för att skapa gemenskap och bryta ensamhet. Trots ett omfattande socialt engagemang har han levt i ett ”kroniskt ofrivilligt singelskap”, med bara några kortvariga relationer.

Anders är en föreningsmänniska som ägnat stor del av livet åt sitt ideella engagemang. Under lång tid har han spridit kunskap om autism, arrangerat träffar och erbjudit människor en kravlös gemenskap:

– För mig var det toppen att bjuda hem folk, det är den bästa perioden i mitt sociala liv. För första gången lyckades jag även ha städat hemma. Jag gillade att planera och arrangera, handla två påsar Pågens gifflar, ett stort paket kakor och se till att sockret fanns hemma. Några har vittnat om att träffarna innebar skillnaden mellan liv och död för dem. Då kände jag att jag gjorde något rätt bra.

”Pemers aspieträffar”

Utöver träffarna i hans hem organiserade han i samarbete med olika autistforum middagar på restaurang, stadspromenader och aktiviteter som minigolf samt besök på bio och muséer. Under pandemin pausades alla sociala träffar:

– Sedan dess händer ingenting. Det återstår att se om träffarna kommer i gång igen, men jag minns alla varma ord. Många uppskattade att mina träffar var lugna, det gick att prata men det fick även lov att vara tyst. De var inte dödströtta efteråt, som de ofta var när de träffade folk i andra sammanhang. Vissa kom bara för att känna sällskapet och värmen, men satt i fred i ett hörn.

Under tio år var han ordförande för Attentions lokalförening i Huddinge-Botkyrka, där han fortfarande är engagerad i styrelsen. Han fick sin autismdiagnos som 33-åring, därefter följde många år där han regelbundet skapade rum där människor med liknande erfarenheter möttes:

– På den tiden var det folk i landet som sa: ”Vi skulle ha en Pemer i den här stan också”. Jag var helt inne på att bilda stiftelsen Pemers aspieträffar, men den nivån nådde verksamheten aldrig.

”När jag blir stor”

Närmsta vännerna har han träffat inom autistcommunityt och genom hockeyintresset:

– Genom åren har jag varit supporter, följt med på bortamatcher och varit matchfunktionär på hemmaplan. En hockeyvän har jag kvar sedan åttiotalet.

Däremot är han inte lika nöjd med kärleksrelationerna genom livet. För tio år sedan tänkte han fortfarande att han nog skulle träffa någon och kanske så småningom få barn:

– Sedan började jag räkna på åren och inser att barnet får en gammal pappa vid studenten. Men säg att det plötsligt står en urgullig tjej som säger: ”Ja, gubbjävel, jag älskar dig och vill ha barn med dig”. Ska jag då säga: ”Nej, det vill jag inte”? Men det är nog över. Jag tror inte det händer.

Släktträdet

Som tolvåring började hans intresse för släktforskning. I över fyrtio år har han kartlagt alla ättlingar från släkten Pemer. Att inte bli pappa och själv föra släkten vidare blir en ständig påminnelse:

– Här sitter man och sammanställer syrrans och alla andras barn i släktträdet. Samtidigt har jag såklart undrat hur jag skulle orka vara pappa och uppfostra ett barn.

När Anders var fyra år berättade hans mamma att det var nära att han fick namnet Daniel.

– Sedan dess har jag tänkt, när jag blir stor och om jag får en pojke, att han ska heta Daniel. Men här är jag nu som 57-åring och begrep mig aldrig på den där grejen och lillasyster har hunnit bli farmor.

Dejtingåren

Åren mellan tjugo och trettio gick det väl så där på dejtingfronten, säger han. Tiden före sociala medier skrev han kontaktannonser i lokaltidningen och svarade på andras:

– Jag minns några möten, vi traskade ofta från centralen till Stureplan där vi avslutade med en hamburgare. Varje träff var liksom trevlig, sen undrade jag: Ska hon ringa? Men ingen ringde. Jag kom mig inte för att ringa heller, så kontakten upphörde.

I trettioårsåldern öppnades möjligheterna för att träffa någon på nätet. Det passade, eftersom han gillar att skriva. Efter en tids kontakt mötte han några över en fika:

– Nätdejtandet trummade på ett tag, jag är inte helt tappad bakom skärmen. Vid några tillfällen har kontakten kommit en bit på väg så smått, men inte hållit i längden.

Allting har varit kortvarigt, konstaterar han. ”Det blev alltid så”:

– Jag var definitivt kär senaste gången, hösten jag fyllde 50. Vi möttes faktiskt första gången utanför skärmen, i det riktiga livet. Det var jättefint, men sprack som vanligt till stor del på grund av kommunikation som brast.

Skev självbild

Anders tänker tillbaka på alla uppbrott och det han själv kallar för sitt kroniska ofrivilliga singelskap:

–Ofta var det jag som råkade ut för något och ballade ur när vi skulle ses. Det måste ha upplevts som om det var jag som ignorerade dem. Jag satt hemma någon vecka, mådde dåligt och undrade vem som skulle kontakta vem. Något missförstånd uppstod och ingen tog kontakt på nytt.

Han beskriver bilden av en ”riktig man” som någon som driver på och tar initiativ, en bild han aldrig kunde leva upp till. Tjejer letade efter en annan typ av man än den han var, säger han:

– Jag var en romantiker som ville sätta bo och bilda familj. Samtidigt präglades jag av självbilden som en överviktig, långtidssjukskriven och skuldsatt man utan körkort.

– Det var liksom alla tänkbara fel på mig. Någon bekräftade min dåliga självbild, det lämnar såklart spår. Om inte jag kunde tro på mig själv, så hade jag ju inte heller utstrålningen av att älska mig själv.

Annan typ av relation

Han kom aldrig till sin rätt inom yrkeslivet, berättar han. ”Fikakompetensen” saknades, men han brukade få höra att han utförde jobbet bra. Strax efter autismdiagnosen fick han sjukersättning. Betalningsanmärkningarna är nu äntligen borta och han är skuldfri, vilket stärkt självkänslan något:

– Jag vet inte om jag längre längtar efter tvåsamhet, någon slags särbo på sin höjd. Eller ”vän med förmåner”, en go och fin tjej med lite närhet över till mig. Den monogama normen har alltid varit det stora hindret.

Han tror mer på ”relationsanarki-konceptet” som utmanar de normer och förväntningar som finns kring relationer. Till exempel förväntan om att människor ska prioritera romantiska relationer över vänskapsrelationer, eller att man bara ska ha romantiska och sexuella relationer med en partner. Närheten till en annan människa är det han saknar mest. Att kunna få träffa någon ibland:

– I mina bästa stunder är jag någorlunda extrovert, andra stunder är jag introvert. Det vore bra om jag träffade någon som är lite lika. Jag drömmer om klichén: mysiga skogspromenader, hemmakvällar, kyssar och någon som kan acceptera en NPF-kille.

”Stått och stampat”

Han reflekterar över missade chanser och om svårigheter att ta initiativ och ”snappa upp”:

– Det som upplevs mest ensamt, är känslan av att jag bara suttit här alla dessa år. Om det finns något som kallas psykosocial mognad, så blev jag bara 23. Sedan dess har jag stått och stampat.

– Sista åren har jag insett att jag som ung satt där och tyckte att kvinnor inte såg mig, när en vän sa: ”Den gången jag bjöd dig på en öl, fattade du verkligen inte att jag var romantiskt intresserad av dig?”

Han uppfattade inte signalerna och funderar på hur många signaler han missat genom livet. Även den insikten skapar en känsla av ensamhet:

– Jag känner att jag är så nära det som kallas för ett normalt liv, men jag är inte riktigt synkad med de andra. Det är som om en osynlig sköld är i vägen. Som att jag befinner mig i en science fiction-historia, där jag lever en halv sekund efter eller före andra. Jag är en del av världen, men bara nästan.

Text: Caroline Jonsson Foto: Privat