I denna krönika reflekterar Attentions ordförande Eric Donell hur språk och begrepp påverkar både identitet och möjligheten att få rätt stöd – och varför ett tydligt språk är viktigt för oss alla.
Jag har hetat olika saker genom livet, beroende på sammanhang. I de riktigt officiella sammanhangen – som årsredovisningar och projektansökningar – heter jag Erik Åkerblom. När jag arbetade på sjukhus stod det Eric Donell Åkerblom på min namnbricka, för att både undvika missförstånd och vara juridiskt korrekt.
Men i snart trettio år har jag i de allra flesta andra sammanhang varit Eric Donell. Det är det namnet jag skriver under allt annat med. Och det är det namnet jag känner mig hemma i.
Båda namnen är korrekta. Men de fyller olika funktioner. Och ibland behöver det ena vara tydligt för att det andra ska kunna vara fritt.
På samma sätt ser jag på vårt språk kring NPF. För många är ord som neurodiversitet och funktionsvariation viktiga. För andra är uttryck som “att tänka annorlunda” det som känns mest hoppfullt och identitetsstärkande. De orden bär stolthet, igenkänning och gemenskap. Det är betydelsefullt. Och det behöver få fortsätta vara betydelsefullt.
Samtidigt bär vi som organisation ett särskilt ansvar. Precis som mitt juridiska namn har en funktion, har också termen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en funktion.
Det är den juridiska termen – den som ligger till grund för rättigheter och stöd. Utan den försvagas våra verktyg för förändring.
Många av oss har nog trott att NPF är ett okänt begrepp för allmänheten, och att vi av den anledningen behöver hitta omskrivningar. Men i våras beställde vi en fältundersökning som faktiskt visade något annat.
På frågan: “Vad vet eller tror du att NPF handlar om?” svarade 60 procent av alla mellan 16 och 90 år på ett sätt som låg inom ramen för begreppet NPF. Antingen genom att ange diagnoser som ingår, eller genom att förklara vad förkortningen står för – även om stavningen varierade.
Det ger oss något viktigt att utgå från: det finns redan en grund att stå på.
En medlem skrev nyligen till mig och uttryckte en oro – att vi ibland i vår välvilja skiftar språket så mycket att vi riskerar att tappa vår kärna. Hennes önskan var att Attention skulle ta initiativ till att förtydliga varför vi använder begreppet NPF, och varför ett gemensamt och konsekvent språk är viktigt – inte för att begränsa någon, utan för att säkerställa att människor får tillgång till rätt stöd och att vår gemensamma röst behåller sin tyngd.
Jag håller med. Och det går att hålla båda perspektiven samtidigt: respektera att människor väljer olika ord för sin egen identitet – och samtidigt som organisation använda den term som öppnar dörrar i system och samhälle.
Ord kan vara många saker. En känsla. En identitet. En variation. En väg in.
Men ibland är ord också det som öppnar dörren till hjälp.
Och då behöver vi hålla fast i dem – tillsammans.
Eric Donell
Förbundsordförande, Riksförbundet Attention
