Enhetschefen Line Bryntesson är övertygad om att öppenhet skapar förtroende och bättre relationer till medarbetare. För henne var det naturligt att berätta om sin adhd. Att vara lyhörd, se hela människan och lyfta individers styrkor anser hon vara en chefs viktigaste egenskaper. En färgkodad kalender, pauser, larmklockan och två lediga dagar i månaden för återhämtning är anpassningar som betytt mest för henne i arbetslivet.

Line Bryntesson har alltid varit en öppen och socialt driven person. För henne var det inget märkligt att i rollen som enhetschef vara öppen med sin personal om hennes pågående NPF-utredning:

– Efter att sonen fick sin adhd-diagnos påbörjade jag min egen utredning. Jag var 43 år när jag fick min diagnos för snart sex år sedan. Jag frågade arbetsgruppen under ett möte vilka som trodde att jag hade adhd, varpå samtliga räckte upp handen. Relationer är viktiga för mig i rollen som chef, det gör att personalen känner mig väl. Jag tror att min öppenhet har lett till att jag får bra relationer till anställda och flera är förtroliga med mig. Medarbetarna vet att jag lyssnar och att jag är öppen med egna utmaningar.

Som enhetschef i Järfälla kommun leder hon biståndshandläggarnas arbete inom området funktionsnedsättning, där målgruppen för stöd och insatser är vuxna under 65 år med somatiska sjukdomar eller socialpsykiatriska problem.

– Alla dagar är olika, besluten berör olika individer som biståndshandläggarna träffar. Det är aldrig tråkigt på jobbet. Jag trivs som bäst i chefsrollen när jag får följa hur anställda blomstrar, hittar sin roll och växer med ansvar. Med små medel försöker jag uppmuntra varje anställd. Jag är nyfiken och vill påverka.

Lyhörd och lyfta individer

Som chef är det även hennes ansvar att anpassa arbetsmiljön utifrån medarbetarnas behov:

– Alla ska ha möjlighet att kunna jobba utifrån sina behov och förutsättningar. Jag träffar alla anställda enskilt regelbundet och går igenom arbetsmiljöfrågor: Är det någonting som inte fungerar? Hur fungerar vårt samarbete? Fungerar kommunikation med andra i gruppen?

– Som chef behöver du vara lyhörd, se hela människan och lyfta individers styrkor. Jag strävar efter att vara den chefen, är väldigt mån om trivseln generellt och har blivit bättre på att känna av stämningslägen. 

Den största anpassningen hon själv genomfört i arbetslivet är en ledig dag varannan vecka:

– Jag jobbar 90 procent för att orka över tid. Varannan fredag tar jag hand om mig själv. Då är det inte tvätt, städ och inköp. Jag gör precis vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till andras behov och läxor, plugg och mat. Ibland lunchar jag med en vän eller så återhämtar jag mig hemma. Jag är tacksam att arbetsgivaren beviljade mig tjänstledighet, det behöver hon inte göra.

Återhämtning och anpassningar

Hon uppmuntrar personalen att tänka på återhämtning och hon har själv blivit bättre på att planera återhämtningstid:

– Min färgkodade kalender är mitt främsta verktyg som tydliggör exempelvis personalmöten, andra möten eller privat tid. Kalendern gör att jag lätt får överblick av veckan. Arbetsterapeuten hjälpte mig att bli medveten om behovet av ställtid, korta pauser före och efter möten. Tidigare bokade jag in möten löpande efter varandra, det gör jag inte längre. Sen har jag klockan på armen som påminner mig klockan tolv om adhd-medicinen.

Line berättar att det som anställd kan vara svårt att själv veta vilka anpassningar som skulle underlätta i arbetslivet:

– Om dialogen med chefen inte fungerar eller arbetsgivarens kunskap brister, ta hjälp av facket för råd och stöd. Prata med vården, en arbetsterapeut eller sjuksköterska och säg att du har det jättetufft på jobbet utifrån din diagnos. Chefer kan även ta hjälp av HR-stöd, personalstöd för att uppdatera sig på vissa områden, öka sin förståelse och säkerställa att all personal hanteras utifrån gällande lagstiftning och regler.

Hjälp av arbetsterapeut

Line betonar att andra faktorer som bidrar till ett fungerande arbetsliv för henne är kort avstånd mellan jobb och hem, bra kollegor och att barnens pappa till stor del jobbar hemifrån och är hemma efter barnens skoldag. Veckomatsedel beskriver hon som den största vardagliga utmaningen privat:

– Jag tog hjälp av en arbetsterapeut ett helt år för att hitta struktur i mitt liv och kartlägga om jag behövde mediciner. Jag ville först utvärdera om det finns andra sätt att få min energi att räcka hela dygnet, eller andra sätt att hantera vardagen bättre. Matplanering har alltid tagit mycket energi, och är fortfarande området som är kämpigast att få till. Även om vi gör det tillsammans i familjen, så känns det som att jag måste ta initiativ att planera inför veckan om det ska bli någon matlista.

Svårigheten genom livet har även varit den bedövande tröttheten:

– Tidigare kände jag inte av tröttheten förrän jag somnade i soffan sju på kvällen. Jag körde bara på.

– Efter kontakt med arbetsterapeuten och förändringar av vissa strukturer var tröttheten fortfarande påtaglig, så jag bestämde mig för att påbörja medicinering. Jag hade tur och upplevde snabbt en positiv förändring där tröttheten försvann. Att jag har vaken tid efter klockan sju är den största förändringen efter diagnos och medicinering.

Menyn och familjekalendern

Det finns många matpreferenser och allergier i familjen och Line har svårt för vissa dofter och konsistenser:  

– Det ska handlas, skrivas, planeras och lagas. När det funkar planerar vi tillsammans på söndagskvällen, veckan flyter och jag mår jättebra. Det är alltid tacofredag, en hämtmatsdag, barnen väljer varsin rätt sen fyller vi föräldrar på med resten. Barnen älskar dessutom korv i alla former och kan ätas till frukost, lunch och middag.
 
Familjekalendern på kylskåpet hemma är en förutsättning för att inte glömma födelsedagar eller namnsdagar och föräldrarna vet nu vem som gör vad kopplat till barnens besök och aktiviteter:

– Jag förstår inte hur jag kunde leva utan denna kalender när barnen var små. Jag minns alla muntliga överenskommelser och missförstånd: ”Du sa ju att du skulle ta sonen till sjukgymnasten”. Jag var ständigt stressad av att bära allting inne i huvudet. Den här kalendern där alla har varsin spalt för veckan hjälper även barnen. Alla öppnar kylen flera gånger per dag och blir påminda om vad som kommer att hända under veckan.

Personalens feedback

Line har alltid varit en väldigt social person, gillar egentligen när det händer saker omkring henne och har behövt anstränga sig för att ge sig själv ostörd tid och att inte agera på alla impulser.

– Jag har jobbat mycket på när och hur jag förmedlar information. Jag mejlbombar inte längre mina handläggare, jag samlar i stället information som berör alla i veckobrev.

– Personal förmedlade i feedback till mig att mina mejl tog mycket tid. Att det hela tiden kommer mejl från chefen om något som inte fick glömmas. Jag kunde även sända information i andra forum än mejlkorgen, som därmed lätt missades av handläggarna. Jag frågar mig ständigt om jag ska meddela något skriftligt eller muntligt, eller om det passar bäst en måndag eller fredag till exempel.

Hon delar arbetsrum med två andra chefer där nya gemensamma regler tillkommit. De har även kommit överens om att inte genomföra möten på skärmen om de inte är ensamma, i undantagsfall kan ett kvartsmöte få genomföras:

– Det är inte schysst mot varandra att sitta i ständiga möten. Jag behöver fortfarande lära mig att sätta mig mer ostört för vissa arbetsuppgifter. Att hantera ljud funkar oftast bra men jag blir mer ljudkänslig under stressiga perioder. Tidigare var det även som en svängdörr in till vårt rum, kollegor kom in spontant och ville avhandla något: Kan du skriva på? Har du tid för en fråga? Vi behöver vara tillgängliga, men nu öppnar vi dörren när vi kan och har en skylt på dörren när vi behöver arbetsro. 

Övertygad om öppenheten

Att vara så pass öppen som Line är som människa och som chef gör att hon ofta reflekterar över balansen mellan personlig och privat:

– På ärendedragningar med handläggarna har vi incheckning varje vecka där man får berätta precis vad man vill. Det kan gälla jobbet, måendet eller något privat. Jag har själv gråtit inför personalgruppen om jag har berättat något jobbigt, tårar för mig är läkning. Tankar om vad andra ska tycka har jag släppt, vilket är en styrka. Mina föräldrar har gett mig ett grundläggande självförtroende, de lärde mig att våga ta plats och att ingen fråga är för dum. I skolan var jag den som lärde mina klasskompisar att våga räcka upp handen och ställa frågor.

Hon återkommer ofta till betydelsen av att se människan i det lilla, vara lyhörd och visa uppskattning:

– Omsorgen om all personal är så viktig för mig som chef, att vi hjälps åt och kan vara öppna inför varandra. När jag lunchar med kollegorna och larmet påminner om medicinen, blir det ju väldigt tydligt för andra att jag behöver stöd att minnas. De vet att jag är väldigt impulsiv och att jag jobbar mycket med min kommunikation. Att vara öppen om min adhd kan säkert vara lättare som chef, men jag tror ju på öppenhet. Framför allt för att visa andra som kanske döljer sina utmaningar på jobbet att man kan få hjälp till ett fungerande arbetsliv.

Text & Foto: Caroline Jonsson