Rebecca Vandor placerades i familjehem som tonåring. Idag arbetar hon inom socialtjänsten som familjebehandlare. Hennes erfarenheter från tonåren, där hon kände sig missförstådd och inte lyssnad till, har format hennes arbetsmetoder. Att lyssna och våga ställa obekväma frågor har blivit hennes drivkraft i yrket där hon möter unga och familjer i kris.
Från uppväxten minns Rebecca Vandor mest känslan av att känna sig annorlunda och missförstådd. Erfarenheterna bär hon med sig in i mötet med unga i rollen som familjebehandlare. Hon ställer obekväma frågor och frågar tills hon får svar. Utan omskrivningar vill hon veta hur ungdomen har det:
– Är det en person som har utsatt sig för något frågar jag direkt vad det handlar om. Om man har svårt att berätta hjälper jag till och kan använda mina egna erfarenheter. Inga hemligheter kommer någonsin att delas om man inte vågar fråga. I arbetet hymlar jag inte med min adhd om det uppstår ett läge där jag tror det kan hjälpa.
Mörka hemligheter
Som familjebehandlare arbetar hon med barn och föräldrar på socialtjänstens uppdrag och utgår från barnets behov. Hon är noga med hur hon formulerar sig när hon för journal, med vetskap om hur det kan kännas att en dag få läsa om sig själv. Alla hon möter ska känna att deras röster blir hörda:
– Ingen ska känna sig som ett namn på papper. Jag minns känslan när jag läste min egen utredning efter mina placeringar i jourhem, familjehem och från BUP. Det står om mig och mitt beteende, men plötsligt ändras mitt namn i journalen. Det tog hårt att de inte ens kunde skriva rätt namn.
Hon vet att man som ung kan bära på väldigt mörka hemligheter utan att berätta för någon:
– Jag tror på riktigt att omgivningen och mina föräldrar försökte prata med mig utifrån sina förutsättningar. Men jag hade inget förtroende för dem, jag skulle aldrig berätta vad jag gjorde mot mig själv. Därför är det så viktigt för mig att ställa de obekväma frågorna och samtidigt vara beredd att möta svaren, säger hon.
Min främsta styrka är att jag är orädd och vågar säga precis som det är.
”Blev en clown”
Hon hade själv kontakt med många psykologer, terapeuter och kuratorer. Ingen av dessa vann hennes förtroende.
– Jag berättade aldrig för någon hur jag mådde. Det kan kännas sorgligt idag, men jag använder det som drivkraft att nå fram till andra. I utredningar beskrevs min hemsituation vara orsaken till mitt normbrytande beteende vilket jag inte tror i efterhand, men som tonåring förstår man ju inte det. Adhd-diagnosen fick jag inte förrän jag var omkring 25 år.
Hon hade kontakt med socialtjänst och BUP men kände sig mest tvingad att sitta i samtal med vuxna som inte förstod:
– Redan då bestämde jag mig för att jobba med unga när jag blev stor, för vuxna jag mötte fattade ingenting. Allt kändes fel, ingen lyssnade.
Hon växte upp i en miljö med strikta oskrivna regler, men säger att hemmiljön inte var hela orsaken till hennes psykiska ohälsa. Det var känslan av att känna sig missförstådd som växte.
– Jag blev en clown som dolde att jag mådde dåligt genom att höras och synas. I tonåren började mitt självskadebeteende. I skolan fick jag ingen hjälp, under ett läsår var jag inte alls på lektionerna. Jag gick till skolan men gjorde bara tok. Mina föräldrar hade det nog jättesvårt den perioden.
Bristande delaktighet
Hennes självskadebeteende ökade, i högstadiet blev hon inlagd inom barn- och ungdomspsykiatrin:
–Jag har utsatt mig själv för väldigt mycket självskada i yngre tonåren och genomförde ett suicidförsök när jag var fjorton.
– Jag saknade konsekvenstänk, sökte kickar och ville bara bli sedd, omtyckt och älskad. Efter inläggningen kom jag aldrig tillbaka hem. Först hamnade jag i ett jourhem, gick kvar i samma skola en period, men sedan beslutades att ett miljöombyte skulle vara bäst för mig.
Hon berättar om flytten till en annan kommun, ett beslut som fattades utan hennes delaktighet:
– Inför nian blev jag placerad till annan ort. Jag blev så arg och minns hur jag kastade en stol på rektorn. Men idag förstår jag att jag inte hade kunnat genomföra samma kamp tillbaka på min gamla skola, jag tog igen hela högstadiet i nian efter flytten.
Rebecca fortsatte att bo i familjehem under gymnasiet. Strax före artonårsdagen flyttade hon till egen lägenhet, tog studenten och ett halvår senare blev hon mamma för första gången.
– Jag har varit genom hela systemet. Som tonåring med alla placeringar och som ung mamma utan ekonomi i behov av försörjningsstöd.
Mångårig kamp
Socialtjänstens insatser har följt henne genom livet. När hon själv möter unga och föräldrar i sitt arbete inom samma myndighet, har många gemensamt att de inte känner sig lyssnade till:
– Jag får ofta börja i uppförsbacke. För mig blir det en utmaning som jag vill lösa, men det går inte att hjälpa någon utan att först skapa någon form av allians.
– Om saker inte har gått rätt till kan jag gå långt för att tillgodose en familjs rätt till hjälp. Jag skulle kunna arbeta dygnet runt om ingen stoppade mig.
När de möter Rebecca är det ofta i samband med en orosanmälan och utredning på socialtjänsten. Hon beskriver att barnen hon möter ofta har besökt någon samtalsmottagning, ibland BUP, men deras upplevelse är att det inte har hänt så mycket.
– Föräldrar är ofta förtvivlade och vänder ut och in på sig själva för att göra rätt. Många känner sig misstrodda, ensamma, uppgivna och utpekade. Ofta har de fört en mångårig kamp för att hitta rätt stöd för sitt barn i skolan och hjälp med en NPF-utredning.
Påskyndar samordning
Familjerna hon möter kan ha många olika kontakter:
– Föräldrarna pusslar med möten på skolan, hos socialtjänsten och BUP. Samtidigt ska de jobba, många blir sjukskrivna. De sliter ihjäl sig, ändå upplever de att ingenting händer. Min insats kan ibland handla om att hjälpa föräldrarna i att stå ut i alla dessa möten och det som är.
Hon har 20 års erfarenhet inom socialt arbete, bland annat som ungdomssamordnare och fältassistent. Att kontakta socialsekreterare och påskynda samordning har blivit ganska lätt för henne, säger hon:
– Kanske uppfattas jag som den jobbiga av vissa. Jag bokar möten, följer med och ringer samtal. Jag vet vilka vägar jag ska gå för att på bästa sätt hjälpa familjen. Om det tar lång tid, då försöker jag hålla hoppet uppe hos familjen och fokuserar på vad vi kan göra under tiden. Jag kan också följa med på samtal i skolan, om det kan vara till hjälp.
Stödperson till möten
Inför möten uppmuntrar hon både barn och föräldrar att ta med någon som de känner förtroende för.
– Det kan vara någon i skolan eller i ens bekantskap som kan vara ett stöd, det har man rätt till. Många upplever att de inte får fram orden i dessa möten där olika professioner samlas och känner sig dränerade efteråt. Syftet är ju att alla dessa möten ska ge något, en stödperson kan vara till hjälp.
Barnets delaktighet är centralt i hennes arbete. Vill inte barnet eller ungdomen medverka i ett möte, så är det fortfarande viktigt att hon eller någon annan för dennes talan, betonar hon:
– Många unga säger att det aldrig i livet ska gå på några skitmöten, men ofta kan jag få dem att möta mig ensam eller tillsammans med en förälder.
– Då kan jag få svar på vad ungdomen anser vara viktigt, vad de önskar ska tas upp på möten som handlar om dem själva.
För familjers rättigheter
Skulle hon få ett nytt ärende gällande en ungdom som redan har många olika insatser, då kan det vara läge att ifrågasätta syftet med familjebehandlingen, tillägger hon.
– Det kanske inte är rätt insats för en familj eller ungdom som redan väntar på andra stödinsatser eller har pågående insatser. Inför varje insats måste alla veta vad målet är. Vad är syftet med familjebehandlingen?
Idag har Rebecca tillsammans med sin man fem barn:
– Att få ihop vardag, arbetsliv och alla aktiviteter är ett ständigt livspussel. Men jag älskar mitt arbete och mitt livspussel. Som familjebehandlare kämpar jag för att människor ska få stödet de har rätt till. Jag gör skillnad i människors liv. Även om det ibland bara handlar om att bli respekterad för den man är, bli lyssnad till och lotsad rätt när man ramlar mellan stolarna.
Text: Caroline Jonsson Foto: Privat
