Niclas Dahlbäck har ett innehållsrikt arbetsliv bakom sig. Redaktionschef, platschef på gym, värderingscoach, modell och nu senast inom äldreomsorgen är några yrken genom livet. Som ung spelade han hockey på elitnivå, som 64-åring går han till gymmet fem på morgonen. Han har hoppat ut i det okända, sagt upp fasta anställningar och för det mesta landat rätt trots utmaningar med adhd.

Niclas förbereder avslut på det traditionella arbetslivet med anställning, men verkar inte planera för en stillsam vardag. Han har hoppat mellan olika branscher och ofta haft chefspositioner, exempelvis som redaktionschef för en träningstidning och platschef på gym. Däremellan har han exempelvis jobbat inom vården, arbetat som personlig tränare och modell.

– Jag känner mig blessed, det är en ynnest att ha fått uppleva så mycket. Jag trivs bäst i kaos, har alltid kört på och landat rätt för det mesta.

– Arbetslivet har aldrig varit ett problem när jag själv får styra. Det är värre när någon annan ska styra mig eller när jag ska medverka i ointressanta möten.

Han växte upp i Haparanda där han tidigt började med ishockey, ungdomsårens elitträning lärde honom att upprätthålla en disciplin som hjälpt honom hela livet.

– I sena tonåren fick jag anbud från stora hockeyklubbar, men jag var less och ville flytta till Stockholm. Andra tyckte att jag var en idiot som slutade, men jag har aldrig ångrat beslutet. Utan träning och rutiner är jag förlorad, oavsett om jag arbetat som chef eller inte. Jag måste träna och ha struktur över dagen och veckan, annars blir jag liksom nervös.

”Tjurig när jag bestämt mig”

Han konstaterar att han ofta ansvarat för arbetsuppgifter som kanske inte förväntades utan formell utbildning. Han gick gymnasiet, men har även haft stor tur i arbetslivet, säger han:  

– Jag har alltid sökt mig till utmaningar, sagt ja till möjligheter och är ganska tjurig när jag bestämt mig för någonting. Nu trivs jag att arbeta på äldreboendet, jag har alltid gillat äldre människor och började jobba inom vården som timanställd samtidigt som jag var platschef för ett känt gym i centrala Stockholm. Det tog inte lång tid innan jag blev tillfrågad att åka runt i landet och föreläsa om värderingar för alla anställda i rollen som värderingscoach för vårdbolaget. Jobbet skapades åt mig, det är märkligt men det har ofta varit så i mitt yrkesliv.

Livet och arbetslivet har varit hoppigt, säger han:

– Fortfarande kan mina vänner undra hur jag kunde hamna på vissa jobb. Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är trots utmaningar med adhd.

– Många gånger när jag hoppat ut i det okända har jag själv undrat vad som ska hända. Jag har sagt upp fasta anställningar när något kul dykt upp. Jag har känt att jag egentligen inte vågar, men kört på ändå för att se vart det bär hän.

Viktig vänskap

Han minns hur han tidigare var den som bjöd in vänner på fik, men att han inte hade ro att sitta kvar:

– Mina vänner sa till mig på skarpen: ”Du kan inte be oss komma och fika och sen släpper du din kaffe och vill dra”. Det var så det hela började med adhd. En av vännerna som var professor bad om lov att få fråga mig något, sen sa han att vi hade känt varandra i många år och att det finns någonting som heter adhd. Jag minns att jag blev skitstött. Sen gick jag hem och tänkte att han har nog rätt.

Han var omkring fyrtio år när han utreddes av en läkare som bekräftade diagnosen men som främst hjälpte honom med struktur – samtidigt som läkaren ansåg att han själv lärt sig fungerande rutiner och att han skulle fortsätta leva med träningen i fokus. För Niclas innebar diagnosen främst funderingar på vilken pappa han ville vara:

– När mycket föll på plats efter diagnos reflekterade jag över min föräldraroll. Jag insåg även varför det blev stökigt under uppväxten, varför jag behövde hävda mig samtidigt som jag höll på med elitidrott där jag skulle vara bäst. Hur var pappa mot mig? Vilken pappa var jag? Jag rannsakade mig själv och ville verkligen bli en mer närvarande förälder. Barnen var små, jag tog faktiskt tag i allt då.

Åren i tränings- och mediabranschen

Han återkommer till gymmet, ett kapitel i livet fullt av minnen och berättelser. Hans träningsintresse öppnade dörrar till branschen och han blev platschef för det omskrivna gymmet:

– På den tiden var just det gymmet trendigt och det enda i sitt slag i Europa. Som platschef ansvarade jag för personal, nyanställningar och löner och jobbade där många år. Det var en märklig blandning som tränade där och på fredagar hyrde vi in en discjockey som spelade. Några kända profiler gav gymmet mycket press och stället skildras även i böcker och filmer från den perioden.

Att han blev redaktionschef för den största utgivaren av tidskrifter och dagstidningar beskriver han som en mjuk övergång trots branschbyte:

– När jag jobbade på gymmet uppmuntrade någon mig att söka jobb som redaktionschef för en träningstidning. För mig var det mest en rolig grej, jag sökte och genomförde tester och intervjuer men höll på att ledsna innan jag fick jobbet. Jag gjorde säljande omslag och skrev texter men inför fjärde intervjun sa jag: ”Antingen tar ni mig och det kommer bli grymt, eller så kommer jag inte tillbaka”. Jag fick jobbet, men det var en chock att gå från gymgolvet till att vara redaktionschef.

Återigen hade han bestämt sig för att ta sig an en utmaning, han mötte nattvakterna vid arbetsdagens slut och hade under denna period även blivit pappa:

– Det var nog ganska illa med mig i perioder. Jag och barnens mamma separerade, vi skulle flytta ifrån varandra och det fanns nätter när jag sov ute. Visst hade jag kunnat fråga mina vänner om att få sova över, men jag var en stolt norrlänning tror jag.

Familjen betyder allt

Innan barnen föddes jobbade han även som modell:

– Jag jobbade utomlands, bland annat i Italien under två år. En bransch fylld av resor, pengar, tragedier och utnyttjande. Jämfört med den tiden var mediabranschen bättre, men jag lärde känna många modeller som jag hade nytta av som redaktionschef eftersom jag kunde fixa bra modeller till tidningen.

Han hyllar sin familj och mamman till barnen som är omgift sedan länge:

– Hon är världens bästa mamma. Vi står varandra mycket närmare idag och jag undrar ibland hur hon pallade. Alla middagar där jag glömde handla för något annat dök upp eller middagarna där jag uteblev för jag kände för något annat. Jag kunde åka förbi en bilaffär och köpa en bil på den tiden, allt detta reflekterade jag mycket efter diagnos. Utan barnen och familjen är jag ingenting, vi är supertighta vilket även inkluderar hennes nya man. Vi är raka och sammansvetsade.

Besatt av att fullfölja

Han vill bryta stigmatisering och uppmuntrar andra att våga fråga och söka hjälp.

– Det är ingen stor grej. Utifrån eventuell diagnos tar man ett snack med läkaren och ser om mediciner kan hjälpa, eller vad det nu kan vara. Så länge du kan rikta energin till det du vill och ska göra, så finns det en kraft. Det är mäktigt. Tack och lov att jag hade hockeyn när jag var yngre, även om jag höll på med en idrott där det var okej att vara stökig, så fick jag ut allt där. Rutiner fick jag lära mig längs vägen och träningen har räddat mig genom livet.

– När mobiltelefonen kom har den alltid använts till punktlistor, söndagens veckoplanering och jag förbereder träningskläder och ombyte kvällen innan. Annars blir det kalabalik.

Han har drivit sig själv hårt och ställer fortfarande höga krav på sig själv, men han har blivit bättre på att inte döma sig själv och är en mästare i att slutföra saker:

– För många år sedan bestämde jag mig för att nu jäklar tänker ska jag avsluta varenda grej jag påbörjar. Jag blev som besatt och slutar fortfarande inte förrän det är klart. Det kom med åren, den här envisheten att kunna avsluta. I yngre år tog impulsiviteten över, inget blev klart.

Trivs bäst i kaos

I arbetslivet har han aldrig känt behov av att berätta om sin adhd för chefer och kollegor:

– Jag kanske har sagt det till någon, men jag har inget behov att prata om det idag. Jag minns en bra chef som märkte att jag zoomade ut på möten efter tio minuter, men han visste att jag fick jobbet gjort ändå och att jag hade svårt med möten som inte gav något nytt. Jag gillar inte orättvisor och är inte konflikträdd. Jag tror det är därför jag sällan haft problem. Skitsnack tål jag inte och jag har markerat och konfronterat folk som pratar illa om en kollega till mig. Sådan har jag alltid varit.

Eftersom han trivs bäst i kaos har han inga problem med oförutsägbara arbetsdagar, men han har ett starkt behov av att sålla sinnesintrycken:

– Jag är äldre nu och tacklar det bättre, men jag har alltid varit väldigt observant på omgivningen och kan inte sitta på en stökig restaurang. Det går inte att prata med mig för jag tänker bara på tanten i röd hatt eller att gästerna intill sitter och bråkar.

Han tror kollegor skulle beskriva honom som en bra och rolig arbetskollega, den som alltid ställer upp:

– Jag har blivit beskriven som en ledartyp, men jag är inte den som pekar med hela handen. Genom livet har jag blivit bra på att stanna upp och jag tror verkligen att jag kan se alla människor.

Vin, mat och friluftsliv

Barnen är vuxna nu och han ser fram emot att spendera mer tid med dem framöver:

– Framtiden inkluderar tid för barnen, framför allt med min dotter som behöver mycket stöd. Jag älskar mina barn. De har lärt mig så otroligt mycket och fått mig att bli en bättre pappa. Min dotter föddes med flera funktionsnedsättningar och bor idag på ett boende. Hon behöver hjälp med allt, hon har gjort mig ödmjuk till livet och fått mig att stanna upp. Sonen är bra på att plocka ner mig när jag blir för mycket, han sätter mig på plats och är en av få som jag verkligen lyssnar till.

Att inte arbeta alls verkar inte vara något alternativ för Niclas:

– Jag är så pass gammal nu, men jag har annat jag vill göra. Jag har ju drivit eget tidigare som personlig tränare. Sen älskar jag natur och friluftsliv där jag finner extrem frid och ro, precis som jag upplever med matlagning. Jag är utbildad sommelier och har alltid haft ett stort intresse för mat och vin. Ska man kunna kommunicera med folk i vinbranschen måste man veta vad man håller på med. Kanske kan jag göra något av det i framtiden.

Text: Caroline Jonsson Foto: Caroline Jonsson och Privat.