I skolan kom Annas son i kontakt med droger första gången. Nu kämpar hon för att få hjälp för hans drogmissbruk, självmordstankar och mående. Vardagen består av ständig oro och väntan på återkoppling från skolan, socialtjänsten och andra instanser. Sonen har autism, add och dyslexi. Trots flera försök att få hjälp, känner Anna att de lämnas ensamma.

Efter senaste överdosen söker Anna akut efter hjälp och hon har haft kontakt med polisen, socialtjänst, skola, BUP och beroendemottagningen. Vardagen är en ständig väntan på återkoppling:

–Just nu sover jag och min sambo i skift, någon är alltid vaken och övervakar sonen. Livet är ohållbart. I föräldrakursen får jag lära mig att jag måste ta på mig syrgasmasken först för att kunna hjälpa någon, men det går ju inte. Jag kan inte sova, då kanske han är död när jag vaknar.

Riskfylld skolmiljö

Annas son får tillgång till droger i högstadieskolans korridorer. Andra elever söker upp honom och erbjuder olika preparat. Skolbyte vore drömmen, säger hon, men efter tidigare skolbyte orkar han inte. Han kommer inte att gå till någon skola om han tvingas byta. Droghandeln på skolan pågår samtidigt som hon får rådet från olika professionella att han ska fortsätta sin skolgång:

– Varje dag han går dit får jag ångest. Droger säljs eller ges bort, men det är inte gratis. Att ta emot droger från en elev innebär en skuld som ska återgäldas, det förstår han inte. Han mår bra när han orkat en skoldag, samtidigt som varje skoldag innebär en risk att han tar droger. Balansgången är svår.

Nu är hon sjukskriven. Eftersom socialtjänsten inte heller anser att sonen kan lämnas ensam har hon fått rådet att vara sjukskriven. När frågan om behandlingshem ställdes som en sista utväg, fick Anna till svar från socialtjänsten att det blir värre där.

– Vi skriker efter hjälp! Eftersom socialtjänsten vet att gängkriminella styr de här ställena, avråder de placering på behandlingshem.

– De menar att vi som är en sådan trygg familj har bättre chans att lyckas hemma. Beroendemottagningen resonerar likadant. Rektorn säger bara åt oss att byta skola.

Söker akut – sänds hem

Nyligen fick han ett anpassat schema med kortare dagar som en akut lösning. Raster och håltimmar har anpassats, eftersom Anna vet att alla stunder utanför lektionstid är farlig tid. Hon är öppen med situationen och berättar allt till polisen och skolan. Inget händer, säger hon. Sonen går i nian och har en kämpig skolgång bakom sig. Anpassningar har uteblivit, trots otaliga försök under flera år att få hjälp för sonen med autism, add och dyslexi.

– Skolmiljön är övermäktig för honom. När han inte får stödet han behöver sticker han därifrån. Av erfarenhet vet vi att det är då, när ångestpåslaget är som högst, som han gör något dumt mot sig själv. Han har alltid haft känslan av att inte klara skolan, han har en självbild av att han är en udda person. Han vill ju lyckas i skolan och tar sig dit några dagar i månaden.

Efter att Anna fick vetskap om att sonen kartlagt platsen där han skulle genomföra ett av sina självmordsförsök uppsökte de BUP-akuten. De sänds hem med anledning av att försöket aldrig genomfördes. Beroendemottagningen har varit till mest hjälp, menar hon. Men det kan vara fullt och är det inte fara för liv sänds de hem därifrån också:

– Sist vi besökte beroendemottagningen akut hade han blandat preparat för första och enda gången. En elev hade gett honom på morgonen, han tog preparaten i skolan och avvek sedan. Hemma tog han resten. Eftersom hans hjärta slog bra sändes vi hem.

– Kvar lämnas vi med vetskap om att det finns en risk för psykos under natten, vi ombeds övervaka honom och få i honom vätska.

”En stabil familj”

Socialtjänstens handläggare är oftast stressad, beskriver hon. I kontakten får Anna en minut på sig att berätta om nya incidenter. Beroendemottagningen har nu ordnat en samtalskontakt för sonen:

– Han får träffa samma person varje vecka som äntligen börjar nå fram till honom. Vi får rådet att han ska gå i skolan för rutiner och sociala kontakter, att bakslaget som kan uppstå om han är hemma kommer leda honom till drogerna. Inläggning sker endast frivilligt, han vill inte. Ett stort ansvar läggs på hemmet, vi får ofta höra att vi är en stabil familj. Kanske är det därför vi inte får hjälp.

Skolfrånvaron började på allvar i åttan i samband med BUP:s neuropsykiatriska utredning för autism, som var den diagnos som kom sist. Tider för besök innebar ofta heldagar borta från skolan.

– Starten i åttan började bra, men sen kom svackan. Han tänkte att han var dålig och dum. Veckan innan han genomförde ett självmordsförsök hade vi dessutom blivit nekade hjälp från BUP, de ansåg inte att han behövde en autismutredning.

Hjälpen kom för sent

Anna beskriver att de efter självmordsförsöket blev väl bemötta och fick en kallelse till utredning, men att sonen då inte var mottaglig för hjälp. Hjälpen kom för sent, säger hon. Det blev ytterligare en kamp att få honom till utredningsbesöken, som till slut resulterade i en autismdiagnos.

– Allt hände samtidigt. Hans självmordsförsök, utredningen och kampen i skolan. Men autismdiagnosen var en förutsättning för att vi skulle kunna få samtalsstöd, menade BUP. Under dessa månader när utredningen pågick mådde han allt sämre.

Efter autismdiagnosen hänvisades de till habiliteringens introduktionskurs innan BUP ville erbjuda samtal. Den långa väntetiden gjorde att Anna efter påtryckningar ändå lyckades få en samtalskontakt via BUP, men när tiden var inne hade sonens motstånd vuxit:

– Han var arg på sjukvården och BUP. Han upplevde att alla besök bara hade bidragit till att han blev alltmer frånvarande i skolan. BUP ansåg inte heller att de nådde fram till honom och tyckte inte att det var någon idé att vi försökte få hjälp där. 

Ovisshet

Kontakten med BUP har pausats på grund av drogproblematiken. All medicinering fasades snabbt ut. När medicineringen upphörde träffade han en ny bekantskap som introducerade honom till droger utanför skolan.

– Han fick höra att droger var bättre än medicin. Han var mottaglig för dem orden och helt plötsligt mådde han bättre och orkade gå till skolan.

– Det blev allt svårare för mig att hålla honom borta från drogerna när de användes som självmedicinering.  

Just nu vet inte Anna vad nästa steg är. Sista hälsningen från skolan var att de ringer i eftermiddag, säger hon. Det är två veckor sedan.

– Imorgon har jag samtal med socialtjänsten, kanske blir det familjebehandling. Polisen har besökt skolan, mer vet jag inte. De har inte kunnat hjälpa oss vidare alls. BUP har vi ingen kontakt med. Stödet nu består av samtal på beroendemottagningen.

Skrämd efter överdos

Anna fortsätter att leta efter droger hemma, men han gömmer bra, berättar hon.

– Vi vet att han tagit droger under natten i ensamhet hemma, det är ju därför jag och min sambo sover i skift. Nu kollar jag ständigt om han andas, men vi är utslitna. Orken är slut.

Drogerna har lett sonen in i destruktiva miljöer som i ett fall slutade med att han misshandlades. Anna anmälde till polisen som meddelar att ärendet sänds vidare till utredningsenheten. Hon har ingen kännedom om att sonen just nu befinner sig i kriminella kretsar, men oron finns där.

– Han kan få tillgång till droger via Snapchat närsomhelst, några minuter senare kan en bil vara här. Vi vet inte om vi själva är utsatta för risk, om han står i skuld till någon. Vi hoppas nu att senaste överdosen har skrämt honom. Han har fått fysiska skador och är fortfarande inte återställd. Innan detta hände kändes det som att han behövde testa varje drog som finns innan han skulle sluta.

”Mår allt sämre”

Ett år har passerat sedan hon första gången anmälde sin oro om droghandel till skolan. Hennes vardag består nu av ständig övervakning och försök till samtal och möten om samordning och återkoppling. Om två månader kanske hon får ett SIP-möte och en läkartid för sonen. Om en månad kanske hon har möte med socialtjänsten och skolan samtidigt. Men de kan inte vänta, upprepar hon:

– Jag mår allt sämre. Nu har jag äntligen lyckats finna en psykolog till mig digitalt, vi gör ett försök även om han säger att han har svårt att hjälpa mig i detta akuta skede.

– Psykologen säger att det inte finns utrymme för mig nu att läka. Han vill inte ge mig hjälpsamma övningar, han menar att det vore kränkande i min situation.

För att få ersättning från Försäkringskassan behöver hon redovisa vad hon gör för att må bättre. Hon har även fått veta att omvårdnadsbidraget dessutom kan krocka med en eventuell ersättning för sjukskrivning, tillägger hon:

– Jag kan inte lösa ekonomin nu, jag har fullt upp med att lösa dagen och även ta hand om lillebror. Om jag inte fortsätter att arbeta på min och sonens goda relation faller allt. Då kommer han sluta att anförtro sig. Han har ändå kommit hem när han varit påverkad. Vi har hittat honom medvetslös hemma. Det har varit räddningen att jag funnits här, annars hade han väl inte överlevt.

Text: Caroline Jonsson Foto: Adobe stock