Ellen var 13 år när hon blev inlagd inom psykiatrin för starka självmordsplaner. Ett år senare kördes hon med ambulans till akuten och vidare till psykiatrin efter ett allvarligt försök att ta sitt liv. En specialpedagog och NPF-utredning blev början till förändring. Efter år av mobbning och utsatthet ger hon barn den hjälp hon själv saknade i skolan.

Ellens skolår präglades av mobbning, utanförskap och svek från vuxna. När såren efter hennes självskador blev synliga fick hon höra från elever och lärare att hon bara ”sökte uppmärksamhet”.

– I sexan var jag helt förstörd. Varje dag fick jag höra av andra elever att jag var ful, dålig och konstig. Jag berättade inte för någon om mitt självskadebeteende, men av misstag syntes såren när tröjärmen dragits upp. Läraren sände mig till skolsköterskan som tvingade på mig ett bandage. Eleverna fick därmed bevis för att jag sökte uppmärksamhet, vilket även skolkuratorn och lärare sa till mig.

Ensam i skolkorridoren

Genom ett pilotprojekt i Göteborg arbetar Ellen Tengström idag som PEER-supporter (Personlig Egenerfaren resurs) i en låg- och mellanstadieskola. Att befinna sig i skolmiljön påminner henne om hur unga ofta beskrivs av vuxna. Hon minns känslan av att ständigt bli missförstådd:

– Jag hör när vuxna pratar om elever att de inte förstår. Jag vet hur det är att vara barnet som inte blir trodd eller lyssnad till, även om orden inte sägs. Barn känner.

Ellens självskadebeteende började i mellanstadiet. Hemma var det jobbigt, i skolan fortsatte mobbningen samtidigt som läraren gav henne rollen att ta hand om de ”stökiga eleverna”:

– Jag ville bara bli omtyckt och passa in. När läraren bad mig att ta hand om andra elever så gjorde jag det. Jag var tyst, försiktig och snäll men fick ofta skäll eller ignorerades av läraren när jag misslyckades att skapa lugn i klassen. Dessutom hade jag själv svårt att hänga med på lektionerna.

13 år gammal blev Ellen inlagd inom psykiatrin för första gången.

– Jag kände mig utmattad av att finnas och levde ständigt med självmordstankar. Sedan dess hade jag kontakt med BUP varje vecka tills jag fyllde 18 år.

– Mamma blev alltmer som en vakt efter inrådan från BUP, jag kände mig som en fånge. På dagarna befann jag mig mest ensam i skolans korridorer.

Ökad isolering

Trots nya lärare i samband med skolbyte för hela klassen i sexan förändrades ingenting. Hon förblev ”den konstiga med självskadebeteende” i andras ögon. Ingen försökte att dämpa glåporden eller påhoppen. Det fanns heller ingen kontakt mellan skolan och hemmet. Efter en tid placerades hon i högstadiets särskilda undervisningsgrupp:

– Lilla gruppen var stökig och när jag uttryckte till läraren att jag inte förstod, upprepade han samma förklaring. Jag bad honom förklara på andra sätt, men han vägrade, så jag blev arg till slut.

Läraren uttryckte att Ellen mobbade honom, vilket ledde till att hon och en annan elev placerades i ett eget rum. Eftersom hon inte ville prata med den läraren accepterade alla upplägget, berättar hon:

– Vi hade ju närvaro, vi var i skolan. Tillsammans med den andra eleven som också led av psykisk ohälsa isolerades vi och satt av tre timmar i skolan utan att någon vuxen pratade med oss.

”Min röst hördes aldrig”

När Ellen var 14 år hämtades hon av ambulans i skolan efter ett självmordsförsök: 

– Jag hamnade på BUP-akuten och blev inlagd igen. Jag kände mig bara som ett problem för andra. Någon som alla hade gett upp hoppet om. Tankarna om mig själv bekräftades av lärarna. Jag satt i skolan och förberedde mig inför att avsluta mitt liv. Hemma vaktade ju mamma mig dygnet runt på grund av mina suicidtankar. Skolan var enda platsen där jag kunde vara ensam.

Familjesituationen var svår och psykiskt våldsam. Trots att socialtjänsten kopplades in efter en orosanmälan från BUP hände ingenting. Ellen är besviken över att utredningen så snabbt lades ner när hjälpen behövdes:

– Mamma gjorde så gott hon kunde med kunskapen hon hade. Pappa hade psykiska problem, när han drack blev han aggressiv och sa att jag hade förstört familjen. Mamma var fast i relationen och försvarade hans agerande inför socialtjänsten. Min tillit försvann och socialtjänsten lyssnade bara på henne. Min röst hördes aldrig. Utredningen avslutades efter ett besök, hemsituationen eskalerade.

Läste in alla betyg

Efter självmordsförsöket sa chefen på BUP-akuten att det hade gått för långt, att ingen gjorde någonting trots skolsituationen och den otrygga hemmiljön.

– Chefen insisterade att NPF-utredningen skulle genomföras trots mitt mående. Tidigare hade man avvaktat utredning på grund av min psykiska hälsa. För första gången kände jag lite hopp. Hela livet hade jag sökt efter svar på vad som var annorlunda med mig. Jag funkade ju inte som andra.

BUP tog kontakt med skolan och parallellt med utredningen fick hon kontakt med skolans specialpedagog i nian. Specialpedagogen hade aldrig haft kontakt med särskilda undervisningsgruppen där Ellen befann sig i ett eget rum.

– Jag förstod hennes förklaringar och tog snabbt igen förlorad kunskap. Jag jobbade hemifrån eller satt själv med henne i skolan. Hon stämde av mina kunskaper. Vi fokuserade på några få ämnen i taget och jag läste snabbt in betygen. Min katt Lara flyttade även in under den här tiden, hon blev min motivation och trygga punkt. Jag orkade stå ut lite till för hennes skull. 

Diagnos och lättnad

Med hjälp av specialpedagogens insatser lyckades Ellen läsa in betygen som krävdes för att bli antagen till barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet. – Praktiken på en förskola blev min räddning. Min handledare hjälpte mig att prata med min mentor i skolan. Hon var den som intygade mina styrkor och min kunskap på arbetsplatsen. Ellen berättar om en tuff gymnasietid. Hon hade svårt att lita på människor, gick i gruppterapi och fick individuella samtal, men inser idag att hon inte var mottaglig för hjälpen då:

– Det var först när jag som 16-åring fick diagnoserna autism och adhd ouppmärksam form som jag blev mottaglig för hjälp. När psykologen förklarade diagnoserna kände jag lättnad.

– Jag fick ord för mina upplevelser, bättre förståelse och blev motiverad att ta mig hela vägen fram till studenten.

Lyssna utan lösningar

Bearbetningen av hennes erfarenheter har på allvar påbörjats genom traumaterapi som inleddes för tre år sedan. Rollen som stödperson i skolan har varit läkande, berättar hon. Hon jobbar utifrån sin erfarenhet för att skapa jämlika relationer med barnen och ser till att deras röster blir hörda:

– Jag kan vara någon för någon annan nu, en trygg vuxen som jag själv önskat fanns där för mig. Tillsammans utforskar vi måendet och orsaker, ett barn behöver inte hitta orden ensam. Jag försöker höra det som inte sägs. 

Hon betonar att det viktigaste för en person med självmordstankar är att känna att någon ser och hör. Att någon i lugn ton frågar: Hur mår du?

– Man behöver inte säga så mycket. Barn behöver att någon lägger märke till att saker inte är som det ska vara. Jag behövde inga lösningar, jag behövde en vuxen som inte stressar upp sig, skäller på mig och skickar mig till någon annan.

När orden får plats

Ellen menar att delad erfarenhet kan skapa en djupare relation och göra det lättare för unga att öppna sig. Idag känner hon sig trygg att möta barn som har det svårt:

– En person med självmordstankar är inte mottaglig för orden ”det blir bättre”. Jag lyssnar och förmedlar att personen inte är inte ensam i känslorna.

– Om någon anförtror sig åt mig följer jag alltid upp och hälsar en tid och plats nästa dag där vi gör något tillsammans eller pratar vidare. Barnet behöver veta att jag ser fram emot att ses.

Hon berättar vidare att orden kan få plats när en trygg relation skapats.

– Som barn hade jag önskat att någon satte ord på mina synliga sår efter en tid: ”Jag har lagt märke till att du har sår på armarna”, utan att skuldbelägga. Om jag ser att ett barn skadat sig, då skulle jag efter en tid visa att jag ser barnet genom att tala om det jag ser. Någonting har ju hänt.  

”Våga fråga”

Ellen är idag 23 år, relationen till hennes mamma är bättre idag när de inte bor tillsammans:

– Mamma har sagt att hon skulle ha gjort annorlunda idag. Hon mådde också dåligt och var stressad på grund av hur jag mådde. Hon kunde nog inte ta de bästa besluten i rollen som min vakt, som BUP bad henne att vara. Min familj har alltid stängt inne känslorna, man ska släppa och gå vidare. Även jag och pappa har kontakt, men jag håller ett visst avstånd på grund av historiken.

Till alla vuxna som möter barn som far illa eller mår dåligt vill hon förmedla:

– Våga fråga. Du väcker ingen björn som sover, tankarna finns där ändå. Var inte rädd för tystnad eller svaret du får när du frågar hur någon mår. Du behöver inga lösningar, du behöver visa medmänsklighet och bara lyssna.

Text: Caroline Jonsson Foto: Mariusz Hansson

Har du suicidtankar eller är orolig för någon? Kontakta Minds självmordslinje på 90101.