För Jill Faulkner blev barnens start i förskolan en period som tydliggjorde hur mycket energi som krävs när ens sätt att fungera krockar med omvärldens förväntningar. Hon är autistisk och beskriver ett vardagsliv där tydlighet, struktur och återhämtning inte är valfria delar, utan nödvändiga för att få ihop familjelivet.

I vardagen som förälder blir tid en återkommande utmaning. Det handlar inte bara om att passa klockslag, utan om hur tid upplevs och bearbetas.

– De största utmaningarna som jag möter idag det är kanske att passa tider. Det tycker jag är jättesvårt för att jag tänker att jag opererar på någon annan sorts filosofisk verklighetsplan där det finns annat som är viktigare än att man måste vara på minuten i tid. Jag upplever också att tiden går olika fort beroende på vad man gör, berättar Jill.

Den upplevelsen krockar ofta med en vardag där förskolan och familjelivet bygger på exakta tider och tydliga ramar. Det skapar stress, och gör att återhämtning blir en central del av hennes fungerande.

– Jag blir stressad av saker. Jag behöver ganska mycket återhämtning. Jag behöver tydlighet och det tycker jag är svårt att få från omvärlden, säger hon.

Förskolestarten och rädslan att göra fel

När hennes första barn började i förskolan väcktes en stark oro som inte bara handlade om barnet, utan om henne själv som förälder.

– Jag var väldigt rädd för att bli dömd. Jag var väldigt självmedveten. Det är jag i allting. Jag är otroligt självkritisk och jag har ju växt upp och lärt mig att det är så att säga jag som har fel eftersom jag tillhör en minoritet. Och den minoritetsstressen, en del i det är ju att det är sannolikt. Alltså samhället kommer i alla fall att tycka att det är jag som har fel, säger Jill.

Den känslan gjorde att även små vardagliga situationer blev laddade. Hon beskriver hur hon kunde fastna i detaljer som för andra föräldrar kanske är självklara.

– Har jag liksom rätt kläder? Har jag köpt rätt sorts namnlappar? Vad ska hända nu när barnet berättar? Jag var livrädd för att barnet skulle gå och säga att min mamma skriker på mig ibland och igår fick jag obekväma kläder på mig, säger Jill.

När förskolans värld blir svår att läsa

En stor utmaning blev mötet med förskolans sätt att kommunicera. Det är mycket som inte sägs rakt ut utan förväntas förstås indirekt.

– Det finns en orsak till att det blir mycket kommunikationsmissar när nya föräldrar ska in i förskolans värld. Det är mycket att lära sig att tänka på.

– Om inte du berättar för mig någonting, då förstår inte jag det här. Jag kommer inte automatiskt att plocka upp osynliga saker som ingen säger, berättar Jill.

Ett konkret exempel blev utflykter, där olika tolkningar av tiden skapade missförstånd.

– För förskolan var det såklart självklart att om man lämnar klockan nio så lämnar man klockan nio. Men jag hade inte förstått att de gick iväg prick klockan nio.

Först när kommunikationen blev mer direkt gick det att hitta ett fungerande sätt att mötas.

– Då fick vi vara tydliga med varandra och vad vi behövde och så blev det ju bra till slut, säger Jill.

Att behöva säga det som andra förväntas förstå

Jill valde tidigt att vara öppen med sina behov, vilket påverkade samarbetet med förskolan.

– Jag bad om ett möte inför starten. Fick komma dit och titta och berättade om mig och om min diagnos och vad jag har för behov och lite sådär. Mina farhågor och lite om mitt barn också, mina tankar kring hennes behov. Jag blev så fint bemött, säger Jill.

Hon beskriver samtidigt att hon upplevde att det inte är det vanliga sättet att vara förälder i förskolemiljön.

– Jag förstod också på dem att det här var ganska ovanligt, att föräldrar kommer och berättar om sin egen situation och sina egna behov, säger Jill.

Det hon själv behöver är inte omfattande anpassningar, utan snarare tydlighet och uttalade ramar.

– Jag behöver ganska mycket tydlighet och det tycker jag är svårt att få från omvärlden, säger hon.

Kommunikation som lätt misstolkas

I mötet med personal och andra föräldrar uppstår ibland missförstånd kring hennes sätt att uttrycka sig. Det som för henne är neutralt och konkret kan av andra uppfattas som att något är fel.

– Då tror människor att man är arg. En del blir jättenervösa. Då blir jag nervös. Jag blir så här: men gud, är det något problem?, berättar Jill.

Hon beskriver hur den typen av tolkningar gör kommunikationen onödigt laddad, trots att intentionen är enkel.

– Tolka inte in någonting i det. Bara lyssna på orden vi säger och svara på det vi fråga, säger hon.

Med tiden har erfarenheten gjort att mycket blivit mer begripligt och hanterbart. Det som tidigare skapade oro är idag mer förutsägbart.

– Nu är jag en rutinerad förskoleförälder, men det var jag inte då, avslutar Jill.

Text: Nina Norén Foto: Petter Allke