Idag är det den 8 mars – Internationella kvinnodagen. En dag som lyfter kampen för jämställdhet och påminner oss om att den ännu inte är vunnen. Vi i Sverige gillar att tro att vi har kommit långt, att vi har ett jämställt föräldraskap. Men hur ser det egentligen ut i familjer där barnen har NPF-diagnoser? I familjer där föräldraskapet inte tar slut vid 18-årsdagen utan är en livslång kamp för barnets rättigheter och välmående – varje timme, varje dag, år efter år.
Attentions rapport om anhörigskap, ”Kraschar jag så kraschar allt”, ger en ocensurerad inblick i det ojämställda föräldraskapet. Den lyfter en fråga som är brännande aktuell, men som alltför ofta förblir osynlig. De 4 600 svaren och hundratals frisvar som kom in vittnar om en ohållbar situation. Det är ett rop på hjälp – från mammor som balanserar på gränsen till utmattning och från pappor som ofta hamnar i periferin av ett system som sviker dem båda. Ett system som inte bara upprätthåller, utan cementerar ojämställdhet.
Så vad berättar rapporten? Jo, den slår fast att ansvaret är långt ifrån jämställt. 9 av 10 av de som svarade är kvinnor – och de beskriver hur de påverkas mer av anhörigskapet. De har sämre psykisk och fysisk hälsa, sämre ekonomi och ett arbetsliv som begränsas mer. De tar de flesta av mötena, de koordinerar habilitering, de för barnens talan. Det är en ständig kamp. En kamp som aldrig tar slut.
Samtidigt offrar dessa kvinnor sina karriärer, sin egen hälsa och sin framtid för att få familjelivet att fungera. Och de gör det i ett samhälle som inte bara brister i stöd, utan som aktivt förvärrar deras oro och stress. Socialförsäkringssystemet, skolsystemet, vårdsystemet – alla instanser som borde vara en trygghet blir i stället ännu en strid att utkämpa. Det är en ekvation som inte går ihop. För många slutar det i utmattning.
Men låt oss vara tydliga: det här är inte en hyllning till mammorna. Det är en varningssignal. Mammor är inte outtröttliga superhjältar. De är människor. Och människor som pressas för hårt går sönder.
Och papporna? De vill bidra, de vill vara närvarande. Men ofta känner de sig marginaliserade. I många fall tar mammorna, av ren överlevnadsinstinkt, över hela ansvaret. Samtidigt riktar samhället – skolor, vårdinstanser, myndigheter – automatiskt sina frågor till den ”huvudansvariga” föräldern, som nästan alltid är mamman. Konsekvensen? Papporna hamnar utanför, och klyftan mellan föräldrarna växer.
Det här är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är en mänsklig rättighetsfråga – för mammorna, för papporna och, viktigast av allt, för barnen. För om föräldrarna kraschar, vad händer då med de barn som redan behöver så mycket stöd?
Låt oss höja våra röster! Uppvakta politiker, skriva debattartiklar, fortsätta kämpa. Vi ska inte nöja oss med små förändringar. Vi ska kräva ett jämställt föräldraskap – där ingen längre behöver säga: ”Kraschar jag, så kraschar allt.”
Här är några förändringar vi måste driva – tillsammans:
- Omfördela ansvaret – på riktigt Pappor ska inte ”hjälpa till” – de ska vara jämbördiga föräldrar. Men det kräver också att vi öppnar dörrarna för dem.
- Samhället måste sluta cementera stereotyper Myndigheter, skolor och vården måste sluta rikta sig enbart till mammorna. Kallelser, beslut och information ska gå till båda föräldrarna. Det är inte mammans ansvar att vara familjens koordinator.
- Avlastning och ekonomiskt stöd till hela familjen Familjer med NPF-diagnoser behöver mer resurser: bättre tillgång till anhörigstöd, avlastning och en socialförsäkring som möjliggör ett delat föräldraskap. Det här handlar inte om att ”mamman behöver vila” – det handlar om att föräldrarna tillsammans måste hitta en hållbar balans.
- Bryt tabun kring pappors känslor Pappor ska inte bara ”vara starka”. De ska också få visa sårbarhet. Att tala om känslor är en styrka – särskilt när det gäller att vara förälder till ett barn med särskilda behov.
Text: Fanny Eklund, verksamhetsutvecklare anhörigstöd Attention.
