Det fanns aldrig något stopp på hur länge mamma orkade kämpa, säger Smilla 19 år. När paniken på skoltoaletten växte var det mamma som fick lugna via sms och därefter hämta henne. Snart tar hon studenten och därefter hoppas Smilla flytta till någon universitetsstad för vidare studier till socionom för att kunna hjälpa andra med NPF.

När Smilla mådde som sämst i början av gymnasiet var det mamma Cecilias sms som gav henne tröst under skoldagen och på vägen till skolan. Hennes meddelanden finns sparade i mobiltelefonen: Du är viktig för mig. Jag blir lycklig med dig vid min sida. Vi är starka ihop. Vi klarar den här dagen. Vi har hjälpen framför oss. Älskar dig.

– Mamma har alltid kallat oss för vinnare. Vi tar oss igenom saker tillsammans. Jag önskar att alla barn och unga fick det stödet som jag har fått av henne.

– Hon har alltid lyssnat, aldrig dömt mig för mina tankar och känslor. Jag tror inte att hon förstår hur mycket hon har räddat mitt liv. Vi har suttit i timmar i olika skolsamtal där hon har stått upp för mig. Alla gånger hon lämnat jobbet för att stötta och hjälpa mig när någonting har hänt. Mamma har räddat mig hela livet.

”Som en skräppåse”

Smilla fick sin adhd-diagnos för två år sedan när hon var 17 år. Många skolår har passerat där hon kämpat med koncentrationssvårigheter och utsatts för mobbning och utfrysning:

– Jag var som en skräppåse för vissa lärare. I högstadiet kunde jag sitta i klassrummet utan att säga någonting, samtidigt som läraren stod vänd mot tavlan med ryggen mot klassen och bad mig hålla tyst. Det var så nedvärderande. Lärare kunde även säga till mig att jag säkert har adhd, men deras tonläge gjorde att jag som barn upplevde det som skrämmande.

Hon berättar om mängder av möten med oförstående vuxna i skolan:

– Många har visat ett allmänt taskigt bemötande och elever har inte har varit snälla mot mig. Mamma har haft inställningen att det här ska lösa sig och det ska bli bra. Det har varit väldigt många samtal med skolan under hela högstadiet och gymnasiet. Jag minns särskilt en lärare som fick mig att känna mig så dum. Det slutade med att jag fick ha vissa ämnen med en annan klass där andra undervisade, men det stack alltid till i kroppen när jag mötte läraren i korridoren. Jag förstår inte hur man kan behandla någon så.

Förstående specialpedagog

Lärarna i högstadiet sa till hennes mamma att det handlade om en ”mognadsgrej”. Det skulle dröja till gymnasiet där hennes utmaningar och mående fångades upp av specialpedagogen Annika:

– Hon såg mina svårigheter och hur jag kämpade med koncentrationen. Annika blev min trygghet i skolan och den som hjälpte mig och mamma att förstå mer om hur jag fungerade. Jag ringde och sände sms till henne varje dag, så fort det hände någonting. Jag mådde ju väldigt dåligt första året i gymnasiet. När jag lämnade högstadiet trodde jag att vuxna skulle ha mer kunskap och visa större förståelse i gymnasiet. Men det blev ju inte riktigt så. I gymnasiet handlar mycket om eget ansvar, det är ju då det brister lite för mig. Det var bara Annika som såg hur jag kämpade.

Innan Smilla lärde känna Annika var det ofta slitsamt mellan mor och dotter hemma:

– Vi bråkade ganska mycket och tjafsade i början av gymnasiet. Jag mådde så dåligt och kunde bli arg och skylla saker på henne. Men mamma var alltid så förstående.

– Jag tror inte det finns många som hade orkat hålla i så länge. Hon har aldrig fått mig att känna mig konstig eller mindre värd och hon har aldrig slutat att kämpa för mig. Annika blev som en vägledare för oss in till NPF-utredning och BUP.

Mammas ord

Under våren i ettan på gymnasiet blir Smilla sjukskriven från skolan av BUP:

– Tiden före dess kunde jag sitta i panik inne på skoltoaletten, jag ringde och messade mamma som ofta fick lämna jobbet och hämta mig. När jag satt där med panikångest påminde hon mig om att andas. Jag var djupt deprimerad och sa till mamma att jag inte ville leva längre. Den stunden hemma glömmer jag aldrig. Jag förstår inte hur hon orkat. Jag minns hennes ord: Ett liv utan dig är inget liv.

Efter diagnos, medicinering och regelbundna psykologsamtal började Smilla långsamt må bättre:

– Mamma fick i egna samtal med en NPF-coach lära sig mer om adhd och hur man som förälder kan underlätta. Hon ställer många frågor till mig, undrar hur jag känner och är väldigt förstående. Mamma har alltid sett hela mig. Jag har haft kontakt med samma psykolog under två år och hittat rätt medicinering till slut. Senaste året har jag mått bra, men det har varit många år av depression och tuffa tider. Ingen ska behöva gå igenom så mycket.

Aldrig återvända

När hon kommer tillbaka efter sommarlovet i årskurs två hade hon F-varningar i många kurser där hon riskerade att bli underkänd efter sjukskrivningen och frånvaron:

– Med mammas hjälp kunde jag skapa rutiner och planering i min vardag. Hon påminner mig alltid om att jag är viktig och gör mitt bästa, och hon slutade aldrig att sända sms: Älskar dig. Jag vet att det är jobbigt. Jag ser dig, vi får hjälp. Vi tar oss igenom detta med rätt verktyg. Mamma har alltid sagt att jag kommer ta min examen och gå ut där rakryggad och stolt över mig själv. Den tanken har jag haft med mig, oavsett hur jobbigt det är så ska jag visa att jag klarar det. Jag har godkänt i alla kurser nu, mår bra och jag har ju fortfarande kvar Annika i skolan. Snart tar jag studenten.  

När Smilla tänker på alla skolår och möten med olika lärare konstaterar hon att det saknas kunskap om elevers olika förutsättningar:

– Många av oss elever med NPF är känsliga inför krav och har inte förmågan att fokusera under lektionerna på samma nivå som andra. Många av oss kommer hem till sin trygga plats med noll energi och kanske mest är arga eftersom all energi har försvunnit i skolan. Vi är ju med lärarna mer än våra föräldrar under veckodagarna. Skolsystemet är gammalmodigt och skolmiljön skriker bara okunskap, det är hemskt att det får vara så. Jag ser fram emot att aldrig behöva återvända till den skolformen.

Efter studenten

Smilla känner igen sig i beskrivningar av hur många unga tjejer får diagnos sent. I skolan fick hon ofta höra att hon var lat eller inte brydde sig.

– När vissa saker känns som att bestiga ett berg för mig, har mamma alltid motiverat och peppat mig.

– Det kan handla om småsaker som att jag inte ens orkat borsta tänderna, då har vi även gjort det ihop. Kloka mamma, det finns inget stopp i henne. Hon har fått mig att tro att jag kan lyckas med allt.

Målet är att bli antagen till socionomutbildningen:

– Jag vill hjälpa andra och göra skillnad. Främst vill jag arbeta med barn, unga och även vuxna med NPF och psykisk ohälsa. I sommar jobbar jag på ett äldreboende. Om jag blir antagen till universitetet är jag beredd att flytta vartsomhelst. Bandet mellan mamma och mig räcker flera mil.

Text: Caroline Jonsson Foto: Adobe stock
* Personerna på bilden är inte Smilla och Cecilia då de valt att vara anonyma.