Lotta Lundh skriver i sin krönika om hur vännerna försvann när livet med barn med NPF blev en kamp på heltid – och om styrkan i att hitta nya sammanhang där man äntligen slipper förklara sig.

En efter en har de försvunnit, vännerna man trodde man kunde luta sig mot när det blåste kallt. Telefonen slutade ringa för längesen, inbjudningarna blev färre och färre, man kickades ut från gruppchatten där evenemang och träffar planerades. För jag kunde ju aldrig vara med, hade tid att träffas eller orkade hänga på när en weekendresa planerades. Jag har slutat försöka förklara hur det är att vara förälder till två barn med NPF, som dessutom inte har fungerande skolgång, som är hemma på heltid och behöver väldigt mycket stöd trots att de är tonåringar. Det går inte att förstå om man inte varit där själv.

Hur förklarar man att man under en månad hade sjuttio kontakter med två olika skolor? Eller hur det känns att kalendern bara består av bokade möten med BUP, skolan, socialtjänsten och Försäkringskassan? Eller att samtalslistan numera bara består av nummer från maken, dottern och vården? Eller hur trött man blir när barnet inte kunnat sova på flera nätter och man varit uppe med dem? Hur förklarar man att man är kvar i småbarnsåren trots att barnen nått högstadieålder? Nej, det går inte att förstå om man inte själv upplevt det.

Det gör ont när man inser att telefonen tystnat, och man inser att andra kan göra en massa saker man själv inte kan eller orkar. Man känner sig ensam och bortglömd. För man vill ju orka. Man vill höra till. Man vill ha annat än måste-möten inbokade i almanackan. Men just nu ser mitt liv ut så här, och det går inte. Jag är helt utmattad av att få vardagen att gå ihop, kämpa för mina barns rättigheter och försöka få någon kort liten stund över för att ta hand om mig själv också.

Min egen ensamhet kan jag leva med, men när jag hör på barnen att de är ledsna för att kompisarna försvunnit, då gör det ont i hjärtat på riktigt. Barnen tappar sitt sociala sammanhang när de inte kan vara i skolan, och är man hemmakämpare är det inte ovanligt att man blir mer isolerad. Kanske beror det på att man inte vill eller har svårt att förklara varför man inte kan vara i skolan. De andra träffas ju varje dag och man sticker ut om man inte är där. Precis som mina kompisar försvann en efter en när jag inte dök upp längre, så gör de yngre samma sak. Till slut är man utanför.

Men vet ni vad? Vi är inte helt ensamma. I grupper för föräldrar till barn med NPF och hemmakämpare har jag hittat min klick. Där finns de människor jag inte behöver förklara min situation för. Jag måste inte försvara varför jag inte skickat svar på ett meddelande på flera dagar, för de förstår. De vet precis hur det är och hur det känns. Samma sak gäller barnen. De spelar spel över nätet med sina vänner, och har hittat sitt nya sammanhang där.

För vem bestämmer hur man ska umgås? Måste man träffas öga mot öga för att det ska räknas? Kan man vara vänner även om man aldrig setts? Ja, det kan man. Föräldragrupperna är superviktiga för mig och mitt mående. Bara känslan av att det finns andra därute som vet hur det är att kämpa för allt stöd till barnen, gör stor skillnad.

Måste man göra saker i grupp? När jag har en stund över i den stressiga vardagen, mellan möten och andra måsten, då vill jag göra nåt i ensamhet. Jag vill gå promenad helt själv eller tillsammans med hunden. Jag kan åka och sätta mig på ett fik och dricka kaffe helt själv. Jag åker och shoppar mol allena, eller sätter mig och spelar spel på mobilen samtidigt som jag lyssnar på en podd. Så samlar jag kraft och får energi. Inte av att ha en massa människor omkring mig. Jag behöver få vara ifred och tänka klart en tanke i lugn och ro. Det funkar bäst för mig.

Vad är då mitt tips om man känner sig ensam? Hitta en grupp människor där du får vara dig själv och som accepterar att ditt liv ser ut som det gör. Leta upp ett socialt sammanhang som funkar för dig. Gå med i föreningar som brinner för samma saker som du gör. Strunta fullständigt i hur normen ser ut, hur man ska vara och hur man ska leva. Gör det du mår bra av, och strunta i allt det där andra. Då kommer rätt personer hitta dig.

/Lotta Lundh, författare och mamma till barn med NPF