Många barn och unga med NPF tappar lusten till rörelse – trots att fysisk aktivitet är avgörande för både fokus och välmående. Attentions ordförande Eric Donell reflekterar över varför det blir så, och hur vi kan skapa fler miljöer där alla får vara med.
När jag var barn hittade jag min sport. Fensimning. Jag skaffade mig faktiskt SM-guld i denna extremt smala gren. Men så kom nästa ålderskategori. Plötsligt kände jag hur kraven ökade, hur förväntningarna växte. Och vad gjorde jag? Jag slutade.
Det här är inte bara min historia. Det är ett mönster vi ser om och om igen hos barn och unga med NPF. När Attention gjorde en enkät bland våra medlemmar framkom att bara drygt hälften av barnen med NPF idrottar, jämfört med åtta av tio barn i allmänhet. Fyra av tio har slutat. De två huvudsakliga skälen? För mycket krav och att barnet inte fick det stöd det behövde.
För personer med NPF är rörelse inte bara en fritidsaktivitet – den är ofta helt avgörande för välmående och utveckling. Forskning visar att fysisk aktivitet ökar dopaminnivåerna, vilket hjälper till att hålla fokus. Det ger också social träning, bygger självkänsla och skapar en känsla av att höra till. Det behöver inte vara organiserad föreningsidrott. Det kan vara promenader, dans, gym, yoga – alla former av rörelse som får kroppen att fungera och hjärnan att må bra.
Men många av de svårigheter som kännetecknar NPF – problem med tidsuppfattning, arbetsminne, impulskontroll, social interaktion – blir extra tydliga i aktivitetssammanhang. Vår enkät visade att bara var femte förälder anser att barnets tränare har tillräckliga kunskaper för att anpassa verksamheten.
Vi får rapporter om barn som utesluts från läger och tävlingar för att de inte kan “fungera i grupp” eller “sova tillsammans med andra”. Och vi hör ofta argumentet: “Det där klarar inte ens skolan, och de får ändå betalt – vi gör det här ideellt.” Jag förstår frustrationen. Men här har förbunden ett ansvar. Det räcker inte med goda intentioner – det krävs systematisk ledarutbildning som ger konkreta verktyg. Både för att inte utesluta personer med NPF och för att göra det roligt och genomförbart för ledarna. Ingen ska behöva stå handfallen när ett barn behöver stöd.
Samtidigt finns fantastiska förebilder. Scoutrörelsen till exempel har satsat på ledarutbildningar och skapar en miljö där fokus ligger på deltagande och gemenskap. Resultatet? Många deltagare med NPF trivs där. Vad är det som fungerar? Det handlar om framförhållning, struktur och tydlighet. Det förutsägbara blir roligt, deltagarna blir tryggare. Det handlar om konkreta instruktioner, påminnelser, ett lugnt bemötande och individfokus. Och att ta tid med föräldrarna och fråga: Är det något särskilt vi ska tänka på? Tydlighet och struktur gynnar samtliga i gruppen.
Rörelse är inte en bonus för personer med NPF – det är en nödvändighet. När jag berättade för folk att jag höll på med fensimning så hörde de ofta “felsimning”. Och kanske är det också något vi behöver: fler platser där det går att “felsimma” och ändå lyckas. Där man får vara den man är, göra misstag, lära i sin egen takt – och ändå känna att man hör hemma. Det är kanske inte svårare än så. Men det kräver att vi tillåter det.
