Pontus Bjernekull Mörner har upplevt både utanförskap och framgång. Under tidiga skolår var han den som ständigt jagade vänner utan respons. Idag har hans talang för att skapa karaktärer och sina egna sällskap gjort succé, som med bandet Lovet och gruppen Fiveish. Hans väg till etablerad komiker, skådespelare, manusförfattare och musiker präglas av envishet, lek, humor och vänskap.

Hans karriär inleddes med sketcher som han publicerade på sociala medier. I år turnerade Pontus Bjernekull Mörner med musikgruppen Lovet (tidigare Lov1), var deltagare i tv-serierna Detektiverna, Över Atlanten och snart är han aktuell som torgreporter i Musikhjälpen, ett av Sveriges största insamlings- och musikevenemang:

– Jag känner extrem tacksamhet över framgångarna. Jag har kämpat, men även haft tur och tajming. Det finns så många som mig som det inte gått bra för. Envishet, en otrolig kärlek för det jag gör och folk omkring mig som pushar har tagit mig hit.

– Nu finns massa titlar intill mitt namn, men egentligen är jag bara en professionell busare.

Vännernas stöd

Han slog igenom med Instagramkontot Karaktärer och Youtubekanalen Fiveish. Sedan dess har han som 26-åring etablerat sig inom flera områden inom underhållningsbranschen:

– Jag öppnade en dörr, sen fortsatte jag bara att öppna en dörr i taget. Det faller sig naturligt när man vill skapa. Kompisarnas stöd fick mig att fortsätta, självförtroendet växte. Alla gillade såklart inte mina sketcher, men närmsta vännerna i gymnasiet tyckte att det jag gjorde var svinroligt. Allt jag gör nu började med ett frö. Varje frö fick växa när jag uppmuntrades av min omgivning.

Betydelsen av stöttande vänner återkommer när han beskriver sina projekt och känslan av att få befinna sig i samma rum som likasinnade.

– Alla vill ha bekräftelse på något sätt. För mig har det alltid handlat om att få vara rolig, leka och leva ut min energiska och uppskruvade personlighet. När det uppskattades av allt fler kunde jag till slut få pengar för det, men så var det ju inte början.

Att inte vara någon

Han har skapat sina sällskap och sammanhang, kontaktar folk och får människor att mötas. Men i låg- och mellanstadiet jagade han ständigt vänner utan respons. Han var den som aldrig blev tillfrågad om att vara med, utlämnades ur sociala skolsammanhang och blev den som hakade på oinbjuden:

– Jag var aldrig någons favorit. Det räcker för att känna ett extremt utanförskap. Man är inte någon, alla andra har sina favoriter, men själv är man aldrig påtänkt för att hänga med på något.

– Du behöver en vän, du behöver kompisar i din ålder. Om du saknar vänner är det som att en grundsten till trygghet är totalt borta.

Utanförskapet på skolgården och i klassrummet präglade hans tidiga skolår:

– Alla bara fattade direkt, antecknade och hängde med. Jag bara satt där och försökte. Ibland bestämde jag att nu ska jag direkt skriva ner allt läraren säger, nu ska jag hänga med exakt som alla andra. När det ändå inte går så ger man upp, tar pennan och trycker ner den i suddgummit.

Bästis Festis

Boken Bästis Festis som han skrivit tillsammans med producenten och manusförfattaren Tom Piha handlar om ett kompisgäng som uppstår när de i klassen som inte riktigt passar in upptäcker att de passar med varandra. Deras vänskap blir allt ­starkare, hur hårt de än prövas. I boken beskrivs hur han berättar om sin adhd för klassen:

–Boken är ingen självbiografi, men känslan som fångats är sann. Däremot är det sant att jag berättade om min adhd för alla i sjuan, tror jag. Under en idrottslektion blev jag uppmuntrad av bästa läraren Andreas. Jag vet inte om det var mod eller dumhet, minns inte exakt hur jag kände. Då fattade jag knappt själv vad adhd var, det var som att jag berättade om något zombievirus.

Han hyllar sin medförfattare Tom Piha. Tillsammans skapade de humorserien Streams, sedan dess har de förblivit goda vänner och kollegor:    

– Tom har varit jätteviktig i mitt liv, vi är kreativa bollplank för varandra i arbetslivet och driver varandra i skapandet. Han är som en storebror, en slags mentor eftersom han har levt längre och upplevt fler saker än vad jag har. Jag lyssnar lite extra till honom.

Klassens omfamning

Pontus berättar att han ville försöka skapa någon slags förändring i högstadiet:

– Jag fick ta emot mycket skit i början av mina skolår, var ensam och blev till slut en jobbig jävel. I stället för att vika mig hade jag blivit jobbig tillbaka.

– Genom att berätta om min adhd ville jag nog bara försöka förklara, inte som en ursäkt, men med en förhoppning om att de skulle förstå mig bättre. Det som hände då var att klassen omfamnade mig.

På något sätt förstod de, säger han. Allt blev bättre, även med dem han hade det lite otalt med, efter den lektionen. Sociala sammanhang blev lättare och sedan dess har han fortsatt att skapa sina sällskap. I karriären har hans talang för att skapa olika grupper lett till stora framgångar. Hans inställning har alltid varit att försöka skapa sin egen flock:

– Som barn var min styrka att jag alltid pratade med alla möjliga människor. När jag var utomlands med familjen var det alltid jag som kontaktade andra barn på stranden. Som scout och i vilken grupp som helst var det alltid jag som närmade mig andra. Det är naturligt för mig, så är det inte för alla.

”Inte bli bortkastad”

När han tänker tillbaka på sina första skolår beskriver han att en förstående lärare är det som betyder mest för elever som liknar den han en gång var. Att läraren inkluderar alla och aldrig någonsin låter någon elev känna utpekad eller dum:

– Läraren som har ansvar för klassen, inte extralärare eller resurspedagoger, behöver kunna hantera alla elever. Alla ska får vara med i samlingen och inte bli bortkastad in i ett annat rum. För varje sådan grej som händer, speciellt i tidig ålder, kommer den eleven att känna sig alltmer annorlunda, alienerad och isolerad från klassen.

Han beskriver hur han själv fungerade helt olika beroende på vilket klassrum han befann sig i:

– I rum där lärarna inte var så empatiska, pålästa och välvilliga – där var jag mycket sämre och presterade sämre. I klassrum där jag var förstådd, kände mig omtyckt och fick hjälp – där presterade jag alltid mycket bättre. Det hade inget med ämnet att göra, det löser man med en bra lärare.

Ständiga påhopp

”Alla ska såklart få vara sig själva”, fortsätter han, men beskriver frustrationen han ofta kände i klassrummet med ständiga påhopp från eleverna som hade det lätt för sig i skolan:

– Ofta fick alla smarta besserwissers ta för mycket plats, övertrumfade och fick elever som mig att känna sig dumma. Jag minns lyckan när jag på ren tur svarade ”Carl von Linné”, när läraren ställt en fråga som jag inte alls hade hängt med på. Svaret var rätt! Då ställde jag mig på bordet och pekade finger till de längst fram.

Under skolåren var det just andra forum utanför skolan som byggde självkänslan. Som yngre spelade han fotboll, men laget bestod av klasskompisar och utanförskapet fortsatte. När han bytte lag förändrades allt, han fick en nystart och mötte helt andra typer av människor:

– Jag kanske inte var någons favorit i skolan, men jag hade folk i mitt lag. Efter lagbytet kom jag in i klassrummet med stärkt självförtroende.

– Många behöver få hjälp till en andra chans att få blomstra och finna kompistrygghet i andra sammanhang bortom skolan, det gav mig en otrolig trygghet.

Lyckan med Lovet

Han beskriver entusiastiskt en scen i sin bok Bästis Festis, när han försöker beskriva vänskap. Pontus i boken blir nedsprutad med vatten av en jämnårig. Han ska precis uppträda med vännerna inför skolan, lider av scenskräck och vattnet liknar en kissfläck. Tiden är knapp, han vill ställa in allt:

– Då kissar en av hans vänner ner sig för att hjälpa sin polare. Om Pontus ska bli utskrattad, kan de även skratta åt honom. Jag älskar den scenen metaforiskt! Den rymmer så mycket symbolik om riktig vänskap. Att slänga sig själv under bussen, för ens kompis som redan befinner sig under bussen. Man ställer upp på maximal nivå. I den åldern, det är det mäktigaste man kan göra.

Under spelningen på Gröna Lund tidigare i år bytte gruppen namn från Lov1 till Lovet för att markera ett skifte, ”en värdig begravningsfest för den parodin vi en gång var” och skapa något större än det band det en gång startade som:

– Lösa planer pågår inför nästa år. Lovet ska ut på turné igen, det är spikat. Jag hoppas såklart att vi kan bli större och större. Det vore ju verkligen fint. Då blir jag lycklig.

Text: Caroline Jonsson Foto: Daniel Stigefelt