Barn med NPF har enligt skollagen rätt till stöd även på fritidshem. Men stora barngrupper och personalbrist försvårar stödet. Mikael Forsberg, ledamot i Sveriges Lärares förbundsstyrelse, efterlyser tydligare lagstiftning som väger tyngre än kommunala ekonomiska prioriteringar.
Trots att skollagen tydligt anger att stöd ska ges även på fritidshem, vittnar många föräldrar om att stödet uteblir efter skoltid. Specialpedagog Mikael Forsberg har 3o års erfarenhet av fackligt arbete i olika roller och har som universitetsadjunkt varit delaktig i att bygga upp fritidshemsprogrammet på högskolan i Gävle. Han är ledamot i Sveriges Lärares förbundsstyrelse och belyser strukturella och praktiska utmaningar inom fritidshemsverksamheten, särskilt för barn med NPF.
– Fritidslärarna uttrycker tydligt att de saknar förutsättningar och möjligheter att möta alla elever på bästa möjliga sätt.
– Det krävs minskade barngrupper, bättre lokaler, ökad bemanning, kompetensutveckling och tydligare lagstiftning som stärker skollagens ställning gentemot kommunala ekonomiska prioriteringar.
Trubbig skollag
Hur kommunen prioriterar och satsar på skola och fritidshem är avgörande för barnens rätt till stöd och hjälp, betonar han. Likaså rektorns inställning gällande exempelvis bemanning för att kunna tillgodose elevernas behov:
– I mitt yrke som specialpedagog ser jag ju även att det saknas resurser under skoltid för att kunna möta alla barn på bästa möjliga sätt. Sveriges Lärare menar att staten behöver ta ett större ansvar för förskola, skola och fritidshem och få mer likvärdiga förutsättningar över landet. Förskolan och skolans kvalitet ska inte vara olika mellan kommuner beroende på deras ekonomi.
Mikael bekräftar beskrivningen om bristande stöd på fritids och att huvudmannen ofta brister i sitt ansvar att upprätthålla skollagen:
– Även vi som arbetar fackligt kan hänvisa till skollagen och barns rätt till en likvärdig skola och fritidshem, men skollagen räcker inte till. Kommunallagen, att hålla budget i balans och genomföra kloka ekonomiska beslut, trumfar skollagen. Om regeringen skulle driva frågan om en stärkt skollag med fokus på barns rätt till stöd, då skulle skolan få ökade möjligheter att möta alla barns behov.
”Fritids för alla”
Skolan har enligt skollagen ett ansvar att driva en fritidsverksamhet som är anpassad för alla elever, men kommunens ekonomiska prioriteringar leder till bristande resurser. När föräldrar som nekas stöd för sitt barn får höra från skolledning att ”fritids är frivilligt”, handlar det om ekonomi, menar han:
– Enligt skollagen ska du som förälder kunna kräva stöd i fritids, men i praktiken är det upp till arbetsgivaren, alltså huvudmannen, att möta behoven. Barnen med NPF har rätt till stöd och rätt miljö för att kunna vara på fritids också. Stödet kan finnas för elever under skoltiden men följer ofta inte med till fritids. Skolan har inte möjlighet och resurser att tillgodose behoven.
Mikael har älskat sitt yrkesliv där han började som fritidslärare. Som specialpedagog arbetar han ständigt för ett samarbete kring eleven för att kunna tillgodose behoven på bästa möjliga sätt.
– Jag står för mitt yrkesval och tycker att fritidsverksamheten skulle kunna bli fantastiskt bra med rätt förutsättningar. Men många förbättringar inom olika områden krävs för att vi ska nå förändring.
Miljön för NPF-barnen
Stora barngrupper och otillräckliga lokaler försvårar möjligheten att skapa lugna och anpassade miljöer som många barn med NPF behöver för att kunna vistas på fritids. Fritidslärarna som planerar verksamhet och aktiviteter har svårt att skapa utrymme för eleverna som behöver en lugnare plats:
– Enligt läroplanen för fritidshemmen ska en lugn miljö kunna tillgodoses, men lokalerna gör det omöjligt att skapa återhämtningsytor och aktiviteter i mindre sammanhang. På mindre skolor kan det ibland ordnas lokaler med möjlighet till avskildhet där man kan umgås med en kompis, rita, läsa eller bara vara i fred. På större skolor där en avdelning kan ha 60 elever, går det sällan att skapa dessa ytor.
Om möjligheten skulle finnas att skapa aktiviteter i mindre sammanhang, behöver personal finnas till hands. Med rådande personalstyrka saknas ofta den möjligheten. Mikael möter i sitt fackliga uppdrag fritidslärare där samtalen ofta handlar om känslan av att inte hinna se alla barn och tillgodose deras behov, fortsätter han. Arbetsmiljön är påfrestande och sjukskrivningar vanliga:
– Kompetensutveckling inom NPF är otillräcklig, många resurser består av outbildad personal. Det saknas många behöriga fritidslärare, ofta får man ensam bära stort ansvar. Konsekvensen av större barngrupper och minskad personaltäthet är att gruppaktiviteter ofta är det enda som kan erbjudas.
Kraftigt försämrad bemanning
Fritidshem saknar ofta extra personal och elevassistenter som följer barnen från skoltid till fritids:
– Att fritids inte kan erbjuda mindre sammanhang och alternativ till gruppaktiviteter, är inte bara ett skolbekymmer eller en facklig fråga. Det är ett samhällsproblem att föräldrar inte kan arbeta på grund av bristande resurser. Föräldrar pusslar, de som kan tvingas arbeta hemifrån och vissa blir sjukskrivna.
”I fritidshem med kommunal huvudman är antalet elever 63,2 per behörig lärare, jämfört med 153,5 i fritidshem med enskild huvudman”, enligt Skolverkets publikation Elever och personal i fritidshem Läsåret 2024/25. Mikael konstaterar att 1990 ansvarade en heltidsanställd fritidspedagog för 8,3 barn. 2008 hade siffran ökat till 20,5 barn.
– Personaltätheten har försämrats kraftigt vilket påverkar elever och all skolpersonal.
– Utifrån fritidshemmens förändrade möjligheter att tillgodose alla barns behov, är det tydligt att huvudmännen inte prioriterat verksamheten utifrån barngruppernas växande storlek.
Konsekvenser uteblir
Under 90-talet flyttade fritidshemmen in i skolan, förklarar han. Generellt har barngruppernas storlek ökat sedan dess i lokaler som fortfarande inte anpassats för fritidsverksamheten.
– Skolinspektionen har gjort massa nedslag i skolor kring bristerna, men konsekvenser utifrån inspektionerna uteblir. Det blir ett konstaterande och en uppmaning att skolan ska förbättra situationen. Från facket ser vi att inget händer, frågan är ständigt aktuell i dialog med fritidslärarna.
Fackförbund som exempelvis Sveriges Lärare arbetar för att nå förändring där en mängd olika faktorer samspelar: som minskade barngrupper, ökad bemanning, stärkt kompetens och anpassade lokaler.
– Det vi med säkerhet kan säga är att de enorma skattesänkningar och nedskärningar inom offentlig sektor som pågått sedan 2000-talet och som försvunnit från verksamheten, har påverkat skola och fritids. Det handlar om hundratals miljarder kronor.
Kommunens utvärderingar visar ofta att många föräldrar uppskattar verksamheten och många barn trivs, tillägger han. Frånvarande barn blir dock en osynlig grupp i utvärderingar, om de inte är inskrivna i verksamheten:
– Även fritidspersonalens röster saknas, deras perspektiv efterfrågas inte. Dessa frågor är något vi får arbeta med via facket i stället. Barnens röster hörs inte heller.
Efterlyser nationell satsning
Mikael har följt skolpolitiken under flera decennier:
– När regeringen påstår att man satsar på skolan, är det knappt så att det täcker inflationen. För oss inom skolans värld är det frustrerande att våra politiker inte ser hur viktig skolan är. Vi behöver förutsättningar att kunna driva en skola så att vi får trygga barn som känner sig välkomna i världen och vill ut i yrkeslivet efter skolåren.
Han efterlyser en nationell satsning inom hela utbildningssektorn:
– Vi kan prata i oändlighet om gängkriminalitet, antal poliser, ökad övervakning, barn i fängelse och hårdare straff. Politiker kan fortsätta att agera här och nu. Men ska vi långsiktigt uppnå förändring behöver vi lyfta blicken. En fungerande skola är avgörande för att förebygga psykisk ohälsa och kriminalitet. Får man fritids och skola att funka i unga år, då kan det faktiskt gå bra för våra barn.
Text: Caroline Jonsson Foto: Privat
