Efter sommarlovets friare dagar väntar tidiga morgnar, scheman, matsal, läxor och kanske nya lärare och klassrum. För barn med NPF kan omställningen bli särskilt krävande. Men det går att göra övergången mjukare, förklarar psykologen Maria Bühler.

Sommarlovet har sin egen rytm. Man kanske går och lägger sig senare, sover längre och  äter på andra tider. Efter några veckor har det som först var ett avbrott från vardagen blivit den nya vardagen, och så plötsligt ska allt ändras tillbaka igen.

Övergången mellan rutiner är en stor del av utmaningen när skolan börjar, förklarar Maria Bühler, legitimerad psykolog och specialist i neuropsykologi.

– Just skiftet från det ena till det andra är svårt för många, men ofta extra mycket i NPF-gruppen.

Men det är inte bara väckarklockan och vardagsrutinerna som återvänder när sommarlovet tar slut. För barn som tidigare har haft det svårt i skolan kan själva tanken på terminsstart väcka obehag.

– Många har tyvärr ganska negativa erfarenheter med sig, och börjar man tänka på skolan igen får man ont i magen. Föräldrarna vet också vad det här kan innebära: nu ska jag försöka få mitt barn att vilja gå till skolan igen, säger Maria Bühler.

Ovisshet skapar stress

Maria Bühlers erfarenhet är samtidigt att skolstarten inte behöver vara den allra jobbigaste delen av terminen. Hon har snarare sett att belastningen för många byggs upp efter hand. I början kan det till och med vara relativt lugnt, men att svårigheter sedan blir tydligare längre fram.

Däremot innehåller terminsstarten något som kan vara särskilt svårt för barn med NPF, nämligen mycket nytt och mycket som ännu är oklart. Det kan handla om en ny lärare, ett nytt klassrum, en ny klass eller kanske en plats i en resursgrupp. För ett barn som behöver förutsägbarhet kan saker som andra betraktar som små innebära stor turbulens. Ofta kommer information från skolan för sent, ibland inte alls.

– Jag kan få beskrivningar av att föräldrar inte får besked om vilken lärare det blir eller var barnet kommer att kunna sitta. Sådana saker är väldigt viktiga för barnet och föräldern.

Samma sak gäller de schemabrytande aktiviteter som är vanliga i början av en termin. Utflykter och lekar är ofta ett mjukt och trevligt sätt att börja skolan, men när det vanliga schemat försvinner ökar också oförutsägbarheten. Det betyder inte att barn med NPF nödvändigtvis vill slippa aktiviteterna, betonar Maria Bühler. Tvärtom kan viljan att vara med vara stark, inte minst hos barn på väg in i tonåren som vill känna sig som en del av gruppen. Det avgörande är i stället att få rätt förutsättningar för att kunna delta.

– Man kanske vill vara med på utflykten och spela brännboll, men behöver sina anpassningar. Man kanske behöver veta var man ska vara, hur länge aktiviteten ska hålla på, när man får äta eller om man får ha med sin specialkost. Ibland missförstår man hur viktiga de här små detaljerna är, säger hon.

Det finns mycket familjen kan göra själv för att minska tröskeln mellan lov och skola. Ett av Maria Bühlers viktigaste råd är att börja i tid. Om barnet under sommaren har vänt på dygnet är det svårt att få ordning på sömnen från en dag till en annan. Hon rekommenderar därför att börja återställa dygnsrytmen åtminstone en vecka före skolstarten. Tanken är inte att den sista sommarlovsveckan ska bli ett militärläger, snarare handlar det om en planerad infasning där kroppen och hjärnan får tid att förstå att vardagen är på väg tillbaka. Att exempelvis flytta lägg- och uppstigningstid ungefär en timme i taget tror Maria Bühlow kan göra övergången mindre abrupt, samtidigt som familjen kan se över andra vanor som förändrats under lovet, som skärmtid och måltider.

Våga säga: ”Jag förstår att det är jobbigt”

Det praktiska är dock bara halva förberedelsen. Minst lika viktigt är det som Maria Bühler kallar den “emotionella bufferten”. Föräldrar kan inte alltid lösa det som skapar barnets oro. Rektorn kanske fortfarande är på semester, skolan kanske inte kan tala om vem den nya läraren blir och schemat kanske inte är klart. Då är uppgiften inte nödvändigtvis att övertyga barnet om att allt kommer att gå bra.

– Man behöver verkligen kroka arm med barnet och säga: ”Det här är dåligt, det här skulle vi ha behövt veta. Jag förstår att det här blir jobbigt för dig, och nu ska vi göra så gott vi kan.”

Att bekräfta barnets känslor innebär inte att som vuxen förstärka oron eller själv dras med i den. Tvärtom handlar det om att i nästa steg tillsammans fundera på vad som faktiskt går att påverka. Om barnet inte får veta vem läraren är förrän dagen före skolstarten – vad kan familjen göra för att morgonen ändå ska bli lättare? Behöver en förälder skjutsa? Kan favoritmusiken vara på i bilen? Finns det något annat som gör situationen mer uthärdlig?

– Vi måste ha långsiktiga livsstrategier för att hantera saker som vi inte kan styra. Så man kan bekräfta att det är jobbigt och sedan tänka: Hur löser vi detta ihop nu?

För många föräldrar finns dessutom en inre konflikt. Man ser att barnet har det svårt, samtidigt som man känner ett ansvar för att få barnet till skolan. Då är det lätt att tänka att det kanske är dags att vara bestämd.

– Många föräldrar slits mellan att vilja förstå sitt barn och samtidigt känna den här piskan att vara uppfostrande. Man kanske tänker att man måste vara strikt och sätta hårt mot hårt, för annars kommer barnet inte gå till skolan på måndag. Men det är inget som brukar funka, säger Maria Bühlow.

Ta kontakt med skolan – innan första dagen

Skolan har den viktigaste rollen för en fungerande skolstart. Maria Bühlers erfarenhet är att ett möte inför terminsstarten kan göra stor skillnad för barn som behöver extra förberedelser. Helst ska mötet planeras redan innan sommarlovet, så att det kan genomföras när skolpersonalen återvänder till jobbet men innan eleverna kommer. Det måste inte heller handla om ett stort och formellt möte, understryker hon.

– Ofta är det ganska små grejer som kan avhandlas, som hur sommaren har varit, om det är något skolan behöver känna till eller vad skolan behöver tänka inför skolstarten.

Tidigare anpassningar kan samtidigt behöva ses över, och ibland kan en liten anpassning få stor effekt.

– Det behöver inte alltid gälla särskild undervisningsgrupp eller en elevassistent. Det kanske handlar om att få äta lunch i klassrummet den här terminen. Sådant kan göra stor skillnad och är inte särskilt resurskrävande.

Att skolan avsätter tid för ett sådant samtal kan också ge en effekt som sträcker sig utanför klassrummet. När föräldern känner att skolan lyssnar och har en plan sjunker den egna stressnivån – vilket i sin tur kan hjälpa barnet, förklarar Maria Bühler.

Titta på barnets beteende

Lite oro inför skolstarten behöver inte vara ett tecken på att något är fel. Men hur vet man när oron har blivit så stor att barnet behöver mer stöd? Det kan vara svårt för barn att själva sätta ord på hur de mår. Maria Bühler tipsar därför om visuellt stöd, exempelvis en känslotermometer där barnet får skatta sin oro på en skala. Är den på tre, fem eller åtta just nu? Men framför allt bör föräldrar vara uppmärksamma på förändringar i barnets beteende.

Om barnet är lite surt vid middagsbordet men i övrigt fungerar ungefär som vanligt behöver det inte finnas anledning till stor oro. Mer påtagliga förändringar är viktigare att reagera på, som att barnet plötsligt isolerar sig, börjar äta betydligt mer eller mindre än tidigare eller utvecklar starkt förändrade beteenden. Maria Bühler nämner också självskadebeteende som en tydlig varningssignal. Föräldrar känner sitt barn bäst, och det är förändringen från hur barnet brukar fungera som är viktig att lägga märke till.

– Barnets beteende är ju facit, konstaterar hon.

Text: Johanna Aggestam Foto: Adobe Stock & Anna Drvnik