Gästskribenten Emelie: “Min elvaåriga dotter sover bredvid mig varje natt. Inte för att hon är liten, utan för att hon inte längre känner sig trygg i världen. Hon har adhd och har tappat tilliten till vuxenvärlden. Jag ligger vaken. Lyssnar. Förbereder mig för nästa dag. Nästa kamp”.

Jag arbetar inom specialistpsykiatrin, med över tio års erfarenhet. Jag har handlett, utbildat, förändrat. Jag har burit patienter genom deras mörkaste stunder – samtidigt som mitt eget liv långsamt har rasat.

Jag har ADHD själv. Har bett om arbetsanpassningar. Har försökt vara stark, leverera, hålla ihop. Men till slut började kroppen säga ifrån. Först tyst: håravfall, sömnbrist, hjärtklappning. Sedan högre: högt blodtryck, inflammationer, smärta, ingen återhämtning. Jag undervisar andra om återhämtning – men får inte tillgång till den själv.

Samtidigt ringer min dotter från skolan: “Jag orkar inte mer, mamma.” Hon lämnar klassrummet, ingen vet var hon är. Jag får avbryta samtal, släppa allt. För skolan brister – trots dokumenterade behov, intyg och anmälningar. Hon får inga anpassningar, inget stöd. Gör hon klart uppgifterna för snabbt skickas hon ut i korridoren – tills hon försvinner. Ibland bokstavligen. Alltid symboliskt.

Jag har gjort allt rätt. Skickat intyg. Anmält till Skolinspektionen. Till DO. Men fortfarande står vi ensamma. Och jag bär. Både i jobbet och hemma. Andras smärta. Min dotters förtvivlan. Min egen utmattning. Ekonomin är en del av detta. När vabintyg ifrågasätts, sjukskrivningar dröjer, fel frånvaro registreras. När matkontot står på minus och jag låtsas att vi bara vill ha en lugn helg hemma. För att pengarna inte räcker.

Det här är inte bara min historia. Det är tusentals barns verklighet – och tusentals mödrars kamp. Jag vet vad det kostar att bära ett system som inte bär tillbaka. Jag vet det, för jag bär det i kroppen. Diagnoser staplas: utmattning, GAD, PTSD. Och ändå – har jag fortsatt. Byggt vårdformer. Förändrat. Hållit andra vid liv.

Det här är inget individuellt misslyckande. Det är ett systemfel. Det är inte jag som är trasig. Inte Wilma som är för svår. Det är samhället som har glömt hur man bär. Min dotter viskar: “Lovar du att aldrig ge upp, mamma?” Och jag svarar: “Aldrig.” Men jag behöver att någon säger det till mig också. Att någon bär – den som bär.

Text: Emelie Foto: Adobe stock