Efter år av psykisk ohälsa, svåra skolår och bristande stöd från samhället börjar 19-årige Viktor hitta sin väg framåt. Vid hans sida har mamma Madeleine stått varje steg på vägen – med villkorslös kärlek, kampvilja och envishet.
Eftermiddagssolen lyser in genom fönstret och ut över köksbordet, det är svalt och ljust och Kristianstad är i full blom. Viktor skrattar när hans mamma Madeleine knuffar till honom i sidan.
– Ta mer paj – och snåla inte på såsen, säger hon skämtsamt men bestämt.
Hon förklarar för mig att här äter de vaniljsås med paj, inte tvärtom. Viktor mumlar leende till svar och skopar upp av rabarber- och hallonpajen och såsen.
En tuff uppväxt – med mamma som ständig kämpe
Viktor är 19 år, och diagnostiserad med adhd och autism. Efter år av dåligt mående, svåra erfarenheter av myndighetskontakter, stormig skoltid och många flyttar, har han sakta men säkert börjat bygga upp sitt vuxenliv. Längs vägen har en person stått orubbligt vid hans sida: mamma Madeleine, 39 år. Förutom att vara mamma till Viktor och hans lillebror är hon före detta egenföretagare inom städning och utbildad handledare inom socialpsykiatri. Numera är hon sjukskriven. Madeleine har stångat sig blodig för sina söners väl och ve.
– Utan mamma hade jag inte varit där jag är idag. Jag hade fortfarande suttit inne i mitt rum i lägenheten, jag hade inte haft vänner. Jag hade inte haft ett liv över huvud taget, säger Viktor.
Madeleine tittar på sin son. Tårarna rinner sakta, men rösten är stadig:
– Det är ganska nytt att Viktor kan berätta om sina upplevelser och visa sina känslor på det här sättet. Det är helt underbart.
De vet båda hur lång vägen hit har varit, hur tufft det har varit – och fortfarande är.
När ingen lyssnade
När Viktor gick i mellanstadiet slog hans mamma om och om igen larm till skolan och vården, utan att få gehör. Hon såg att Viktor inte mådde bra och att han behövde hjälp av någon annan än henne. Madeleine hade då själv tagit sig ur ett alkoholmissbruk.
– När barnen var små var jag “fungerande alkoholist”, men jag hade svårt att vara den känslomässigt närvarande förälder de behövde. När jag för åtta år sedan slutade dricka tog jag ett beslut: Man kan aldrig göra om, men man kan förbättra situationen. Och jag vill göra allt jag kan. Jag är en tigermamma.
Diagnoser, smärta och isolering
När Viktor var i 10-årsåldern slöt han sig allt mer, han blev tystlåten men kunde också bli upprörd och hetsig. Han uttryckte självmordstankar. Diagnoserna adhd (add) och autism följde, liksom beskedet om en sällsynt genetisk sjukdom – pseudohypoparatyreos – som påverkar kroppens kalciumnivåer och kräver livslång behandling.
Ett system som svikit gång på gång
Skolan blev en plåga. Viktor var mobbad och trakasserad, och saknade ett socialt liv utanför skolvärlden. Madeleine minns en liten pojke som aldrig pratade om vad han upplevde och hur han kände, men som hon märkte var både arg och ledsen. Viktor fick antidepressiva läkemedel och “slöt sig som en mussla”, berättar hon. Spelandet blev en flykt från verkligheten.
– Jag låste in mig i mitt rum, mörklade och spelade tv-spel hela tiden, berättar Viktor.
Madeleine, som samtidigt kämpade med egen ohälsa och en tillvaro som ensamstående förälder, beskriver kampen för sina barn:
– Jag har slagits för barnen i alla avseenden, i skolan, med myndigheter, överallt.
Idag uttrycks Viktors adhd med hyperaktivitet och ett driv att hålla sig sysselsatt, förklarar han. Då, när han var yngre, var han lugn utåt men känslorna var stora. Språket för att uttrycka känslorna var däremot begränsat, och ibland blev destruktiva beteenden enda utvägen. Viktor spelade till exempel bort 30 000 på sin mammas jobbkreditkort.
– Det var ett uttryck för vad du kände, det har jag ju förstått i efterhand, säger Madeleine.
Vägen tillbaka – steg för steg
När Madeleine drabbades av diskbråck i nacken och för två år sedan blev stelopererad i ryggen rasade hon psykiskt. Samtidigt blev skolsituationen alltmer akut för Viktor. På gymnasiet i Hörby, där de bodde, gick det till en början bra. Men Viktor minns hur skolsystemet svek.
– Jag hade godkänt i alla ämnen och 100 procent skolnärvaro, ändå fick jag veta att jag skulle gå om tvåan i gymnasiet. Så då sa jag: jag tänker inte gå kvar.
Efter att ha bytt till en ny skola, då i Kristianstad, blev vardagen för tung. Tidiga morgnar och långa pendlingar blev ohållbara och ledde till att Viktor hoppade av gymnasiet. Madeleine, som har sett honom kämpa, sammanfattar:
– Det har hela tiden varit någonting. Verkligen hela tiden. Kontakterna med samhällets stödinsatser har inte varit några bra erfarenheter, de har ofta utmynnat i konflikter och att Viktor med åren har mått allt sämre.
Trots motgångarna har Madeleine aldrig tappat tron på att det kan bli bättre, och det tror hon ännu.
– Jag vet att det har varit sämre, och då kan det också bli bättre, säger Madeleine.
Ett nytt försök – och ett nytt liv
Nu bor familjen i Kristianstad sedan ett år tillbaka. Viktors mående går upp och ner, han kämpar med både nedstämdhet och ilska, berättar han. Men idag har han en egen lägenhet, han deltar i daglig verksamhet tre gånger i veckan, planerar att ta upp gymnasiestudierna och har fullt upp med att ta körkort. Viktor bär på en vilja att bevisa sin egen styrka:
– Jag vet att tar jag mig igenom det här så kommer jag stå där en dag och ha allt det där som de som försökte hindra mig från att ta mig hit inte trodde.
En stor förändring på senare tid är att Viktor numera kan och vågar uttrycka sina känslor.
I ett brev till Attention inför mors dag skrev han: “Jag klarade att resa mig mer och mer för varje dag tack vare mammas hjälp och kärlek. Min mamma gör världen till en gladare plats, hon får mig att ta mig igenom dagen, hon får mig att må bra och hon får mig att känna mig älskad.”
När Madeleine fick läsa hans ord blev hon stum av glädje, berättar hon:
– Det är jättefint, helt underbart. Jag älskar honom mest i hela universum, vi tävlar om vem som säger det först.
Att vara mamma till Viktor är “omväxlande”, säger Madeleine och båda skrattar.
– Det har varit smärtsamt att han har behövt kämpa så hårt för att få den hjälp han förtjänar. Det har varit många sår som ska läkas, men kampen för barnen har varit värd varenda tår.
Framtidstro, vardagsrutiner och drömmar i guld
Idag bygger Viktor och hans mamma vidare på sin vardag tillsammans. De tränar, fiskar och delar små och stora vardagsbestyr. På gymmet har de sina rutiner. Viktor tränar systematiskt, med en dag för överkroppen och en för underkroppen. Madeleine fokuserar på pulsträning och anpassar träningen efter sina ryggskador. Även något så vardagligt som att handla mat har blivit en liten seger, och ett glädjeämne:
– Man går in med pengar och kommer ut med annat, jag gillar det, konstaterar Viktor och hans mamma skrattar.
– Då lär man sig ju också saker som att ost är dyrt, och att man kanske inte kan äta ost åtta gånger om dagen, säger hon.
Viktors mål att må bättre och bygga upp ett vuxenliv är på god väg. Han vill studera till svetsare och få fast jobb, bo på landet och så småningom skaffa familj. Nyligen tog han “riskettan” tillsammans med sin lillebror. Och vad gäller bilen han drömmer om lägger han ribban högt:
– Jag ska ha en bil med 24 karats guldfälgar!
Text & Foto: Johanna Aggestam
