När jag var liten kallade de det “svårt att sitta still”. Någon sa att jag var känslig, någon annan att jag var lat. Ingen nämnde Tourette eller adhd. Begreppen var inte i bruk. Men jag minns känslan av att inte passa in, att behöva kämpa mer än andra för något som verkade gå lätt för dem.

Nu, som vuxen och engagerad i Attention, ser jag det i nästa generation. Skillnaden är att vi idag har orden. Vi har diagnoser, vi har forskning, vi har lagar. Men när vi publicerar vår nya skolrapport 2025 blir det smärtsamt tydligt: det räcker inte.

Vår senaste enkät till över 2 800 vårdnadshavare visar en verklighet som borde skaka om oss alla:

• Nästan alla föräldrar säger att deras barn inte får tillräckligt stöd
• De flesta av barnen mår dåligt på grund av skolan
• Hälften har alarmerande hög frånvaro

Men den siffra som träffar mig hårdast: 22 procent av föräldrarna säger att ingenting alls har fungerat bra för deras barn i skolan det senaste året. Ingenting. Tänk dig att vara det barnets förälder. Tänk dig att vara det barnet.

Det här handlar inte om “små undantag” eller “krävande föräldrar”. Det handlar om barn som beskriver skolan som något de bara försöker överleva.

Fjorton år har gått sedan vår första skolrapport “Allt är en kamp”. Fjorton år av samma berättelser. Samma systemfel.

Vi hör om stöd som kommer för sent. Vi hör om åtgärdsplaner som sätts in först när skadan redan är skedd. Vi hör om lärare som gör sitt allra bästa men som saknar grundläggande kunskaper om NPF.

Och vi hör om priset: Två tredjedelar av föräldrarna mår sämre psykiskt. En tredjedel har gått ner i arbetstid eller blivit sjukskrivna. Familjer som går sönder av en skola som inte fungerar.

Vi vet hur avgörande det är att bli sedd tidigt. Men vår rapport visar att vi fortfarande låter många barn vänta för länge – eller att de aldrig får hjälp överhuvudtaget.

Därför kräver vi nu en lex-lagstiftning för skolan – samma anmälningsskyldighet som redan finns inom vård och socialtjänst. Vi kräver också ett obligatoriskt NPF-lyft för all skolpersonal. Vi kräver att regeringen slutar se detta som en kostnadsfråga och ser det för vad det är: en investering i Sveriges framtid.

För varje barn som säger “jag försöker bara överleva skoldagen” är ett barn för mycket. Deras ord påminner oss om att aldrig ge upp kampen för deras rätt.

Eric Donell
Ordförande, Riksförbundet Attention