Majken, 12, har funnit glädje och utveckling i kulturskolans dansverksamhet för barn med autism.
   – Dansen är hennes stora energikälla i livet, säger mamma Karin och pappa Johan.

Röken bolmar från den stora scenen, musiken dunkar rytmiskt och Majken rör sig i takt med tonerna. Det är dansuppvisning på Tyresö kulturskola, där Majken har dansat i fyra års tid.

Från osäkerhet till trygghet

Det började sommaren innan tredje klass. Majken, som har autism, stod inför att börja i en ny skola med en liten elevgrupp och anpassat stöd. Då mötte hon en jämnårig flicka som berättade om sin dansgrupp i Tyresös kulturskola – och Majken blev nyfiken. Det var ett roligt och bra sätt att lära känna sin nya klasskamrat, konstaterar Majkens föräldrar Johan och Karin.

– Majken hade innan dess inte gått på så många aktiviteter. Men hon sa direkt: “Jag vill börja på det, berättar Johan med ett leende.

Dansen som en viktig fast punkt

Sedan dess har nära fyra år gått. Under den tiden har dansen utvecklats till en lika viktig som fast punkt i Majkens tillvaro. En gång i veckan, tillsammans med en till elev i en liten grupp, dansar hon under ledning av en pedagog som har förstått vad som krävs.

– Dansläraren hade från dag ett en otrolig känsla för att möta barnen.

– Första gången bjöd hon in mig att vara med inne i danssalen. Det var självklart för henne att Majken inte bara skulle ställa sig upp och dansa, utan att man som förälder var med i början, säger Johan.

Den då mycket populära Vaiana-låten var starten, en låt de alla kände igen. Och inga krav, bara en möjlighet att uttrycka sig med kroppen, i sin egen takt.

“Dansen ger energi och glädje”

Dansen har varit viktig för Majken och hon har flera gånger stått på scen med ljus, ljud och rökmaskiner – inför släktingar och vänner.

– Dansen har betytt otroligt mycket, den har blivit ett sätt att vara i ett sammanhang. Det hade ju varit fint nog med att få en kompis att göra något med efter skolan, vi förstod inte då vilken värld som skulle öppna sig.

– Dansen är kravlös till skillnad från andra sammanhang, som till exempel skolan. Dansen ger glädje och energi och är något att se fram emot, säger Karin, märkbart rörd.

Men det är också sårbart. Gruppen har oftast bara bestått av två elever, även om maxgräns är fem. När den ena är sjuk är det inte givet att den andra vill eller orkar delta.

– Det är ändå fantastiskt att kursen får finnas kvar, man säger inte att det måste vara fem barn för att det ska vara värt att hålla igång. Det hade kanske inte varit möjligt hos en privat aktör, säger Johan.

Danslärarna har blivit oerhört betydelsefulla

När dansläraren Mandella Bjerking skulle gå på föräldraledighet uppstod oro. Majken hade knutit starka band till henne, pratade om henne ofta och gav bort sin egen babybody från barndomen till den kommande bebisen.

– Mandella är inte bara en lärare. Hon är viktig, även om kontakten bara är en gång i veckan, berättar Johan.

Men oron blev kortvarig. När Annie Fåhraeus, som även jobbar med Kulturskolans större och bredare grupper, tog över kunde verksamheten inte bara fortsätta – den utvecklades.

– Annie är lika fantastisk. Och nu går Majken tillsammans med sin lillasyster också i Annies musikalgrupp, säger Karin och lägger till att Majken vill börja i ytterligare en grupp.

– Dansen blev en fantastisk brygga till en större gemenskap.

Dansens kraft för självbilden

Danslärarna Mandella Bjerking och Annie Fåhraeus är överens: dansen är ett kraftfullt verktyg – särskilt för barn som annars har svårt att hitta sin plats.

– Jag märker att dansen påverkar barnens självbild. Det handlar om bilden av att man är någon som kan uttrycka sig, som kan vara kreativ, som kan leka med uttryck. Och man ser att man klarar av att lära sig något nytt, säger Mandella Bjerking som är utbildad dansare, danslärare och gymnasielärare.

Efter önskemål från föräldrar fick hon möjligheten att leda kursen i dans vid autism på Kulturskolan. I ryggen hade hon en kurs i dansdidaktik på Stockholms konstnärliga högskola och många års erfarenhet som danslärare.

– Jag bedömer gruppens behov och förutsättningar, och använder en didaktik som gör att de både trivs, känner sig trygga och samtidigt får en utbildning i dans. När man får vara i en grupp där man känner sig trygg och har möjlighet att ta del av undervisningen utifrån egna förutsättningar, då kan man också få blomma ut som andra elever har möjlighet att göra i andra grupper. Alla elever ska få den möjligheten, säger hon.

Får så mycket tillbaka

Annie Fåhraeus, som är musikalartist och danspedagog, har fortsatt på den väg som lagts ut.

– Det var första gången jag fick jobba med en så riktad grupp. Jag fick tänka på nya sätt – att inte ställa öppna frågor, ha tydliga strukturer och vara väldigt konkret i upplägget. Jag har utvecklats jättemycket som danspedagog av det och tagit med mig det även i min övriga undervisning, säger hon.

Annie understryker hur påtaglig elevernas glädje är, och hur mycket den smittar.

– När vi dansar ser man att det inte bara är steg, utan mycket passion och uttryck. Genom dansen får eleverna en plats som är bara deras, där de är fria att uttrycka sig bortom ord. Att se deras passion för dansen känns otroligt fint och stort.

Mandella ser deras elever som morgondagens kulturbärare.

– Jag brinner för kulturell bildning och tycker att det borde vara något folkligt och tillgängligt för alla. Bara att bära erfarenheten med sig – att känna att man kan dansa, tror jag stärker samhället. Alla människor ska få bära med sig att det är en självklarhet att få uttrycka sig kulturellt och estetiskt.

På ett individuellt plan menar Mandella att det handlar om att känna att allt är tillgängligt för en, utifrån egna förutsättningar.

– Att man ska få ha möjlighet att uttrycka sig för att bli fri och att få bära det vidare in i framtiden är viktigt för både individen och samhället.

Dansens betydelse för Majkens liv

Att dansen har betytt mycket för Majken är tydligt, också i hemmet. Hon dansar och sjunger mycket hemma. Ibland vill hon vara ensam hemma, det är något nytt och kopplat till dansen, tror Karin och Johan.

– Hon har pratat om att hon vill bli koreograf eller dansare. Det här har blivit en del av hennes identitet. I dansen får hon lyckas, den är frivillig och lustfylld – och ändå strukturerad, säger Johan.
Karin och Johan ser till att prioritera den veckovisa danslektionen. Jobb anpassas, scheman pusslas om.

– Jag sa till Karin för ett år sen att jag alltid kommer att prioritera att Majken kommer iväg till dansen. Om jag måste hoppa över möten så gör jag det. Det här är hennes glädje, och vi vill göra allt för att ge henne den.

På frågan vad som hade hänt om dansen inte hade funnits där kommer svaret snabbt:

– Då hade hon haft ett tråkigare liv, säger Johan.

Karin nickar medhållande medan en tår rinner längs kinden.

– Det betyder så mycket att få se sin unge glad.

Text: Johanna Aggestam Foto: Privat