Sedan barnkonventionen blev svensk lag 2020 kvarstår många frågetecken kring dess verkliga genomslag. Juno Blom på Barnombudsmannen och Danijel Lukic på Specialpedagogiska skolmyndigheten ser både tydliga brister och möjliga vägar framåt.

Barnombudsmannen: “Långt ifrån alla barn har tillgång till sina rättigheter”

Barnombudsmannen är en oberoende statlig myndighet med uppdrag att bevaka barns rättigheter och se till att deras röster når beslutsfattare. Myndigheten styrs i hög grad av barnkonventionen – en lag som på pappret gäller alla barn. Men en grupp som särskilt ofta beskriver hur konventionen brister är utsatta barn och barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Deras berättelser visar hur konventionens löften om likvärdighet och skydd inte alltid blir verklighet.

– Alla barn har ju rättigheter, men långt ifrån alla har tillgång till dem. Barn beskriver för oss att det finns en vuxenvärld som inte ser eller förstår dem och inte möter dem på det sättet som de behöver, säger Juno Blom, barnombudsman sedan 2024.

Vuxenvärldens intresse brister

Juno Blom berättar bland annat att många barn beskriver att deras behov av hjälp och stöd inte uppmärksammas, förrän de får en diagnos.

– Det är smärtsamt att höra att många barn ger uttryck för att det krävs en diagnos för att få tillgång till stöd som borde ges oavsett, säger hon och betonar att hon inte alls ifrågasätter behovet av utredningar.

Hon menar att det snarare handlar om något så grundläggande som vuxenvärldens bristande intresse för att i tid förstå barns behov, och en oförmåga att se helheten.

Barnombudsmannens samtal med barn visar att brister i förståelse och bemötande återkommer i flera delar av samhället. I förskolan och skolan handlar det ofta om att svårigheter tolkas som problematiskt beteende, utan att man tar reda på bakomliggande orsaker och behov.

– Den absoluta majoriteten av alla barn jag träffar eftersöker en vuxenvärld som kan se och förstå barn, skapa drömmar och låta barn ha tillgång till sina drömmar, säger Juno Blom.

Förenklade lösningar leder till systemfel

Barnombudsmannen ser samma mönster bland utsatta barn i kontakt med socialtjänst, vård och rättssystem. Barn med oro eller starkt stödbehov betraktas inte sällan som problemet i sig, snarare än som individer i behov av förståelse och trygghet.

– När vuxenvärlden inte förstår vad som ligger till grund för barns oro eller utmaningar leder det till förenklade lösningar, konstaterar Juno Blom.

Konsekvenserna blir att barn tvingas anpassa sig till system som inte är utformade för dem – och inte tvärtom – något som riskerar att skapa utanförskap och känslor av misslyckande. Många barn uttrycker även en önskan för att deras föräldrar ska få bättre hjälp och stöd.

– Det här är kloka barn med kloka tankar som möter en vuxenvärld som inte har intresse av att fånga upp de här kloka tankarna, säger Juno Blom.

SPSM: “Barnkonventionen ska inte handla om välvilja”

Danijel Lukic, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), arbetar dagligen med att öka förståelsen för skolans arbete med tillgänglighet. Han menar att barnkonventionens principer ofta faller platt när skolan saknar verktyg för att förverkliga dem. Han liknar det vid att ställa rätt frågor utan att kunna erbjuda lösningar.

– Vi har förhållit oss till barnkonventionen på samma sätt som att vi har frågat människor om de är hungriga, men sedan inte har någon mat att erbjuda. Men Barnkonventionen ska ju inte handla om välvilja, den kräver handling, säger han.

Ett av SPSM:s fokusområden är att skapa tillgängliga lärmiljöer där alla elever får möjlighet att lyckas utifrån sina individuella förutsättningar. När det gäller barn med NPF visar både statistik och forskning att utmaningarna är särskilt stora – från växande skolfrånvaro till brist på stöd i vardagen.

Tillgänglighet måste gälla hela dagen

Tillgänglighet i skolan handlar inte bara om klassrummet. Den måste, förklarar Danijel Lukic, genomsyra hela skoldagen – från undervisning till raster, fritids och relationer. Det kräver anpassningar i den pedagogiska, fysiska och sociala lärmiljö där man ser varje elevs styrkor och behov.

– Vi behöver säkerställa alternativa sätt att kommunicera vilka rättigheter man har i skolan, så att alla kan förstå och reflektera kring dem.

Det kräver tid, resurser, kompetens och mod att ompröva och utmana invanda arbetssätt i och utanför klassrummet. Färre elever i klassrummen, fler trygga vuxna är några önskemål från Danijel Lukic. Han har sett många goda exempel, skolor som aktivt jobbar för ökad tillgänglighet och delaktighet för alla elever, där alltifrån att kommunicera med samtalskartor och bildstöd till flexibla undervisningsmiljöer och ett stärkt relationellt arbetssätt har testats.

– Då skiftar fokus från att utmaningarna ligger hos eleven, till att skolmiljön som eleven möter behöver förändras. Och det är ju den vi behöver skruva på, säger han.

Identifiera det som funkar

På SPSM finns ett kartläggningsmaterial som heter Enkel kartläggning, som enligt Danijel Lukic fungerar bra på skolor när de ger specialpedagogiskt stöd. Kartläggningen hjälper arbetslaget att följa elevens skolgång och identifiera när och var saker faktiskt fungerar – utifrån barnets egen upplevelse.

– Arbetslaget som möter eleven kartlägger tillsammans  situationer, platser, aktiviteter och organisering som fungerar för eleven i mötet med skolmiljön. När man har hittat vad som fungerar, samtalar man med eleven för att tillsammans hitta och skapa fler liknande situationer som stärker elevens känsla av att lyckas, säger Danijel Lukic.

Han betonar att det är när barn och unga själva får vara delaktiga i sin skolgång som framgångarna kommer.

– De största framgångarna jag har sett är när man har frågat “varför tror du att det är så här” eller “hur upplever du det här”? Oftast finns svaren där, och det är de svaren vi behöver agera på, säger han.

Rättigheter i teorin – inte i praktiken

Har barnkonventionen som lag fått någon praktisk effekt? Enligt både Danijel Lukic på SPSM och barnombudsman Juno Blom syns absolut framsteg, som ökad medvetenhet om samhällets skyldigheter gentemot barn och unga, fler initiativ och satsningar och en större närvaro av barnrättsperspektiv i samhällsdebatten. Men gapet mellan hur det är tänkt att barn ska ha det och hur det faktiskt står till är fortfarande stort.

– Vi träffar barn som vet att de har rättigheter – att barn har rättigheter – men som upplever att det är andra barns rättigheter, inte deras. När för många enskilda barn känner så har vi inte fått tillräckligt genomslag. Då har vi misslyckats, säger Juno Blom.

Hon menar att för att barnkonventionen ska bli verklighet för alla barn krävs investeringar och handlingar i varje möte med varje barn – i skolan, i socialtjänsten, i vården och i hemmet. Överallt där barn möter vuxenvärlden.

– I grunden handlar det om vilken barnsyn vi har. Barn ska ses som unika individer och få rätt förutsättningar, oavsett diagnos, bakgrund, ålder eller bostadsort. Där har vi fortfarande en lång väg att gå och det måste vi erkänna och jobba på, säger Juno Blom.

Text: Johanna Aggestam Foto: Adobe stock, Kristian Pohl och Johan Ander.