Efter flera år av uteblivet stöd och bristande ansvarstagande från skolan valde trebarnsmamman Malin Danell att göra det som många föräldrar drar sig för – att anmäla skolan till Skolinspektionen. Till slut fick hon rätt.

Maja, nu 16 år, hade alltid trivts i skolan och med kompisar. Men i slutet av årskurs tre började hon visa symptom på ohälsa.

– När hon var tio började hon få ont i magen och huvudvärk, åt dåligt och gick ner i vikt. Och det här var en unge som aldrig hade problem med att gå i skolan eller med kompisar, berättar Majas mamma Malin Danell.

Stökigt på mellanstadiet

Hon beskriver hur övergången till fyran blev en chock – strukturen från lågstadiet försvann och personalomsättningen var stor

– Lärarna hade tillsatts i sista minuten, det var inte iordningställt i klassrummet, de hade inga egna hängare i hallen. Det blev väldigt mycket rörigare. Lärare efter lärare brände ut sig och det kom en ny mentor varje termin.

Maja blev sämre, hon utvecklade fler och starkare fysiska symptom och fick panikångest.

– Hon maskerade nog mycket under lång tid. Jag kunde få med henne på morgonen, jag lämnade henne på skolgården medan jag skulle lämna lillasyster på förskolan.

– Efter bara någon minut ringde Maja och hade panikångest. Hon klarade inte av att gå in i skolan.

Till slut remitterades Maja till en barnklinik, där hon fick vidare remiss för utredning av ME, en neurologisk sjukdom som bland annat gör en mycket trött och utmattad. Maja fick efter en tid mycket riktigt diagnosen ME.

Skolan förblev passiva

Trots upprepad och långvarig frånvaro under årskurs fyra, fem och sex, hade skolan inte agerat. Malin fick inte svar på sina mejl till ledningen, och ingen respons på efterfrågade möten om varför Maja inte orkade vara i skolan och hur man skulle få henne tillbaka.

– Jag fick inga resurser, ingen specialpedagog, ingen ville titta på henne. Och ingen ifrågasatte ens att hon försvann från skolan, säger Malin.

Det fördes dessutom ingen statistik på Majas frånvaro. Skolan hade inte skrivit upp att hon inte var där, hon var osynlig i systemet.

Malins äldsta och yngsta döttrar har neuropsykiatriska diagnoser, vilket även Maja numera inväntar en utredning för. Därför hade Malin redan mycket kunskap och erfarenhet av både utmaningar i skolan och av långvarig skolfrånvaro. Hon såg till att spara all den dokumentation som fanns från skolan och från hennes kommunikation med dem. Efter att ha gjort en anmälan till skolans huvudman, det vill säga kommunen, gjordes en internutredning. Den friade skolan.

– Kommunens utredare tyckte att rektorn hade svarat på mina mejl, och att man hade skrivit att vi skulle ha ett möte. Men de granskade inte om mötena hade blivit av. Då blev jag förbannad, berättar Malin.

Malins nästa steg, efter noga övervägande, blev att gå vidare och anmäla skolan till Skolinspektionen.

Skolinspektionen gav dem rätt

I maj 2022 fick Malin det första beslutet från Skolinspektionen, som slog fast att Majas skola behövde åtgärda ett flertal punkter. Skolan fick två månader på sig att åtgärda för att slippa vite. Ett år efter beslutet avslutades ärendet, efter att skolan inkommit med de handlingar som krävdes.

Maja hade bland annat fått ett omfattande åtgärdsprogram och de påtalade bristerna hade avhjälpts. En kortsiktig och en långsiktig plan sattes nu, betygskriterier formulerades och Maja fick ett riktat arbetsmaterial för att nå godkänt. I åtgärdsprogrammet började man också arbeta med en trygg anknytning till vuxen.

– Tidigare skickade rektorn en person som Maja inte kände, för att få henne till skolan. Men Maja ville inte, för hon var inte trygg med den personen, berättar Malin.

Äntligen nya och riktiga rutiner

Efter Skolinspektionens beslut hade de regelbundna möten, och man bokade alltid ett nytt möte innan man skildes åt. Det skulle nu också vara tydligt vem som skulle vara med på vilka möten. En specialpedagog kom också in i bilden, men Malin påpekar samtidigt att det var hon själv som tog kontakt med specialpedagoger på skolan.

Kontakten med skolan förbättrades ytterligare efter att en ny rektor tillsattes och efter att specialpedagogiskt stöd samordnades bättre mellan Malins barn. För Maja var skadan dock redan skedd. Maja kom inte tillbaka till skolan.

– Det var för sent, hon var för skadad, hon hade alldeles för mycket ångest kring skolan och hon tappade för mycket under fyran och femman.

De har fortfarande inte har fått någon förklaring från skolan till varför de agerade så sent och först efter kraven från Skolinspektionen.

– Det är ingen som vill kännas vid det, berättar hon.

När Maja i juni i år gick ut nionde klass och inte hade varit i skolan på mycket länge, bad Malin skolan att visa något tecken på omtanke.

– Jag meddelande som vanligt rektor att det skulle uppskattas om man skickade någonting till Maja, ett “Vi saknar dig” eller “Vi hoppas att du orkar komma på avslutningen”. Och den här gången ordnade faktiskt rektorn ett kort där hon skrev en hälsning till Maja och tackade för de här åren – men det var på mitt initiativ. Fast tidigare svarade de inte ens, så det var helt klart en förbättring.

Värt att att ta fajten

Processerna mot skolan har tagit mycket tid och energi. Malin drivs både av envishet och av rättspatos, förklarar hon. Och Skolinspektionens beslut gav henne vatten på sin kvarn.

– Jag har alltid tagit mitt föräldraansvar och ser till att jag åtar mig det jag som förälder behöver göra med mina barn hemma. Men i och med beslutet blev jag stärkt i att skolan är skyldiga att agera, att mitt barn har rätt till en fungerande skolgång.

Till beslutsfattare har Malin en tydlig uppmaning: vikten av tidig upptäckt och tidiga åtgärder.

– Dels måste man ha koll på de här barnen och vilka varningssignaler som finns. Och dels måste det finnas en tydlig struktur för hur man gör när ett barn börjar må dåligt i skolan, precis som i vården måste det finnas en handlingsplan. För när det väl har blivit svårt, då är det jättesvårt att komma tillbaka.

Slutligen vill Malin uppmuntra andra föräldrar att orka ta fajten.

– Det är en jättejobbig process, det krävs mycket engagemang och pappershantering. Men det var värt det, för det blev ändå en förändring. Och det gav också mitt barn jättemycket. Hon blev stärkt i att det är skolan som inte gör det de ska, att det inte är hennes fel.

Text: Johanna Aggestam Foto: Privat
Majas mamma Malin Danell är tidigare pedagog och jobbar som sjuksköterska. Hon vurmar för dem som inte alltid själva kan uttrycka vad de behöver. Familjen har även varit med i Uppdrag gransknings dokumentärserie “Bokstavsbarnen”.