Yvonne Blom beskriver att hennes driv och kontrollbehov har räddat henne, både gällande hennes adhd och typ 1-diabetes. Hon ville genomföra utredningen till stor del för barnens och barnbarnens skull, och blev som 62-åring först i släkten med konstaterad adhd. Hon driver caféträffar för äldre med adhd och efterlyser fler forum för äldre som får diagnos sent i livet.
Yvonne fick sin adhd-diagnos för två år sedan, idag är hon 64 år. Efter ett möte med en vän insåg hon att allt som vännen beskrev om sin egen adhd stämde väl med hennes eget liv:
– Jag gick med mina tankar till vårdcentralen och sa till läkaren: ”Har jag adhd?”. Jag hade tur som direkt mötte en läkare som lyssnade och bekräftade min frågeställning. Jag fick remiss till psykiatrin och väntade ett halvår. Därefter tog utredningen knappt två månader som resulterade i en adhd-diagnos.
Det var inte bara för hennes egen del hon önskade få adhd-diagnosen bekräftad. Hon ville få svar för barnens och barnbarnens skull, som en hjälp om de en dag skulle undra över ärftligheten:
– De får ta beslutet själva, men visst kan vetskapen om att jag som mormor och farmor har adhd hjälpa mina barn och barnbarn att förstå mer om sig själva.
– Om de någon dag skulle undra i framtiden, om de känner igen sig i min adhd ville jag få det bekräftat eftersom ärftligheten är hög. Ingen annan i släkten har fått diagnos, även om jag har mina misstankar.
Olika vägar till stöd
Yvonne efterlyser forum där möjlighet ges att få träffa andra äldre med adhd, så att man inte lämnas helt ensam med frågor och funderingar.
– Det saknas arenor för äldre som får diagnos sent i livet. Alla äldre som söker hjälp får ju inte heller diagnos, det ska inte behöva vara ett krav för att få tillgång till stöd och sammanhang.
Forum där likasinnade kan ses, dela erfarenheter och mötas av förståelse behövs tidigt i processen, menar hon. Väntan på hjälp och insatser före och även efter diagnos är dessutom lång, säger hon:
– När jag fick min diagnos uppstod ett halvårs väntan för någon form av behandling eller plan. Vården fokuserade enbart på medicinering som ett första steg. Jag hade önskat andra former av stöd först, som gruppsammanhang med andra äldre. Eller en samordnare som kunde visa olika vägar till stöd efter diagnos, utöver medicinering som inte var mitt främsta behov eller önskan.
Driver caféträffar
Yvonne ville träffa andra att dela frågeställningar och erfarenheter med. Hon sökte själv kunskap om adhd, stödinsatser och besökte även Attentions lokalförening långt bort från hemmet:
–Där jag bor finns inga sammanhang för äldre. Under utredning körde jag flera mil till lokalföreningen i Mölndal som arrangerade träffar för äldre, det var nog min räddning. Jag fick träffa likasinnade där jag kunde fråga: Vad gör jag nu?
Efter en tid kontaktade Yvonne ett lokalt studieförbund och föreslog en studiecirkel i form av caféträffar för äldre med adhd. Idén uppskattades och med hennes erfarenheter från besöken i Attentions lokalförening samt ytterligare samtal med en aktiv medlem påbörjade hon arbetet med att bilda sin cafégrupp:
– Studieförbundet upplevde mig som driven och vi hjälptes åt att hitta deltagare. Vi efterlyste äldre via anslagstavlan på psykiatrimottagningen, lokala grupper på sociala medier och satte upp lappar i området. När det var dags för första träffen blev vi ett glatt gäng som delade igenkänning och många skratt.
Typ 1-diabetes och adhd
Hon bor med sin man och tre hundar, har tre vuxna barn och flera barnbarn:
– Hundarna hjälper mycket när energin är låg, det ger endorfiner att mysa med dem. Energibalanseringen är mitt största bekymmer. Jag märker att det blir en större utmaning ju äldre jag blir. Vissa dagar är det bara någon timmes energi, sen tar det slut. Att rasta hundarna hjälper. En av dem är även utbildad diabeteshund, men hon är pensionerad nu.
Yvonne har till följd av sin typ 1-diabetes levt stor del av sitt liv med larm, påminnelser och checklistor.
– Larm är inte min melodi, men jag har behövt dem för min diabetes. Samtidigt styrs jag av en inre ständigt pågående dialog: När ska jag äta? När behöver jag byta insulin? Behöver batteriet laddas till pumpen? Jag trodde tidigare att en del av det som störde i mitt huvud handlade om min diabetes, men nu förstår jag att även adhd har påverkat.
Svår kombination
Typ 1-diabetes kännetecknas av att kroppen inte längre kan producera det livsviktiga hormonet insulin. En person med typ 1-diabetes måste därför tillföra insulin utifrån med hjälp av en spruta eller insulinpump dygnet runt. Yvonne var 37 år när hon fick diagnosen och har sedan dess behövt leva med en viss grundläggande struktur gällande måltider och en fungerande vardag.
– Mitt liv hänger på att jag hanterar min diabetes. Det gör ju inte min adhd, jag överlever även om jag inte aktivt hanterar den. Men kombinationen av dessa två gör att livet blir lite tuffare.
– Inför resor måste jag ha koll på min packning och mitt insulin. Jag kan inte åka i väg spontant.
Trots ett ”rörigt huvud” har hon alltid hanterat sin diabetes bra. För 20 år sedan fick hon en insulinpump vilket underlättade livet, även om hon måste ha koll på att batterierna är laddade och att insulinet är påfyllt.
– En insulinpump ska påminna så mycket som möjligt om en bukspottkörtel. Men det är ju ett tekniskt hjälpmedel som måste skötas, det kräver en del. Mitt kontrollbehov och min inre checklista i huvudet har hjälpt mig att hantera sjukdomen. Men dessa larm, jag får det inte att funka. Det är som att jag inte hör dem efter alla år.
Söker själv stöd
Yvonnes driv och det hon själv beskriver som kontrollbehov har räddat henne, säger hon. Drivet har fått henne att starta caféträffarna och hon uppsökte själv arbetsterapeut före färdigställd diagnos:
– Jag förstod att jag kunde få hjälp av en arbetsterapeut. Jag bokade tid, sa att jag troligen hade adhd och att jag ville veta vilken hjälp jag kunde få med exempelvis struktur. Det finns olika hjälpmedel med tidshantering och kalendrar som är hjälpsamma. Vi pratade om mina styrkor och utmaningar, och jag fick hjälp att ta mig vidare.
Efter att hon hittat rätt medicinering har Yvonne även fått möjlighet att medverka i programmet ”Ha koll” som en arbetsterapeut leder i grupp via psykiatrin. I programmet får deltagare möjlighet att bland annat öva sin organisationsförmåga och tidshantering:
Vägvisare saknas
Det är först nu som hon känner att hon landat i sin adhd, säger hon. Det tog ett år att hitta rätt medicinering och hon planerar att fortsätta med de lyckade caféträffarna för äldre. Hon är van att försöka skapa struktur på grund av sin diabetes och utforskar nu nya strategier som kan underlätta vardagen med adhd.
– Tidigare tänkte jag: Sådan är jag och jag vet inte varför, jag vet bara att andra inte är som jag. Efter diagnos har mina svårigheter blivit tydligare. Jag har inte haft ett ord för eller uppmärksammat det som varit svårt på samma sätt tidigare. Nu ser jag tydligt när utmaningar uppstår och kan förstå att det handlar om min adhd. Att få svar och ord för svårigheterna ger en känsla av lättnad.
Yvonne återkommer till behovet av en samordnare inom vården som agerar vägvisare:
– Jag behöver kunna uttrycka vad jag önskar och därefter söka stödet själv. Ingen föreslår vad man kan få hjälp med eller förklarar olika stödinsatser. Jag erbjuds en läkarkontakt som följer upp medicineringen, det är allt. För andra målgrupper finns en vårdplan. Varför finns inte det för oss?
Text: Caroline Jonsson Foto: Privat
Läs mer om äldre och NPF: www.attention.se/aldre
