När ett syskon med NPF behöver mycket stöd kan det andra syskonet lätt hamna i skymundan. För Nadya innebar uppväxten med lillasystern Lilly med adhd att hon tidigt fick ta stort ansvar. I dag ser hon hur rollen som skuggsyskon har påverkat henne med oro, kontrollbehov och ett behov av att alltid ligga steget före.
Nadyas första tydliga minne som barn är dagen då Lilly föddes. Pappan väckte henne tidigt på morgonen eftersom mamman skulle åka till sjukhuset.
– Pappa väckte mig typ klockan fem och tyckte att jag behövde vakna för att mamma skulle åka till sjukhuset. Jag förstod inte varför jag behövde vara vaken för det. Då behövde jag vara vaken för att ta hand om mina andra syskon tills vår farbror kom och skruvade barnvakt åt oss.
Fick stort ansvar tidigt
Att ta ansvar för andra blev tidigt en del av Nadyas vardag.
– Jag fick ju ta ganska mycket ansvar som liten egentligen. När Lilly var liten fick jag ofta hämta henne från förskolan. Det var oftast jag som hämtade henne från förskolan för mamma jobbade sent och pappa jobbade sent. Jag fick hjälpa till att laga mat och städa.
När Nadya närmade sig 18 år separerade hennes föräldrar.
– Mamma och pappa separerade precis innan jag fyllde 18. Då fick jag ta den papparollen lite.
Pappan flyttade tillbaka till Marocko och Nadya blev bland annat nödkontakt på Lillys skola.
– När jag gick gymnasiet kunde jag få samtal: Lilly har stuckit. Är din mamma hemma? Vet du var hon är? Kan du leta efter henne?
En ständig oro
När Lilly blev tonåring började festandet. Hon testade också olika substanser. För Nadya innebar det ytterligare en nivå av oro.
– Så fort hon blev tonåring satte festandet igång. Det skulle gärna testas olika substanser. Det var ofta man var orolig om inte Lilly var hemma när hon skulle. Vi fick ibland gå ut och leta sent på kvällarna eller ringa runt till kompisar för att fråga var hon var.
Oron har följt Nadya genom många år. För Nadya handlade det inte bara om de konkreta situationerna. Hon lärde sig också att hela tiden läsa av Lilly och familjens stämning.
– Vi fick ju tassa på tå väldigt mycket kring Lilly. Det var väldigt lätt att läsa signalerna man fick redan när hon klev upp på morgonen, det var lätt att veta vad för typ av dag det skulle vara.
Det kunde handla om små signaler som gjorde att Nadya snabbt förstod vad som väntade.
”Det är lite second nature för mig”
När man under lång tid behöver vara uppmärksam på någon annans mående kan ansvaret bli en vana. För Nadya har det blivit något som nästan sker automatiskt.
– Det är lite second nature för mig. Att bara ta det ansvaret, att se till att det inte blir kaos. Att jag försöker avvärja situationen innan de kan blossa upp.
Det har också påverkat hur Nadya själv hanterar vardagen.
– Jag har ett stort kontrollbehov, så jag gör hellre saker själv för då vet jag att det blir gjort på mitt sätt. Många gånger ville jag kanske inte ha hjälp för jag kände att det var lättast att bara göra det själv. Jag vill inte att nån annan hjälper mig, för då blir det bara fel.
Själv ser hon en koppling mellan kontrollbehovet och det hon varit med om kring Lilly.
– Ofta handlade det om att jag inte hade den kontrollen över Lilly. Jag kunde inte diktera vad hon skulle göra och säga. Det var väldigt jobbigt, för då gick ångesten igång ännu mer.
Visade något annat utåt
Samtidigt som mycket pågick inom henne var det inte alltid det som syntes utåt.
– Jag tror inte att jag visade de sidorna utåt jättemycket. Jag visade att jag var ansvarsfull och mogen. Vuxna sa ”du är så duktig, gud vad du är vältalig och så lillgammal”.
Men den bilden visade inte allt. Nadya berättar att hon hade en period av ångest och att hon kunde prata med sin mamma när hon behövde hjälp. Mamman tog henne på allvar och sökte hjälp direkt. Under högstadiet fanns det förutom mamman en vuxen som Nadya kände att hon kunde prata med och som såg henne.
– Min mentor Katti var den enda som jag kände mig bekväm med att berätta för. Hon hjälpte mig jättemycket under min högstadietid och även efter. Vi har fortfarande sporadisk kontakt idag.
Nadya beskriver också hur oron för Lilly har följt med in i hennes vuxenliv. När hon själv fick barn blev katastroftankarna ännu starkare.
– Jag tror också att när jag fick Atlas fick jag så mycket katastroftankar. Då blev det ju ännu värre att du var så mycket ute och överallt. Mina katastroftankar blev bara värre.
Nu ser livet annorlunda ut
I dag har relationen mellan systrarna förändrats. Lilly har blivit äldre och Nadya upplever att situationen har lugnat ner sig.
– På senare dagar så pratar vi väldigt mycket.
Den förändrade relationen gör också att Nadya kan börja släppa på det ansvar och den kontroll som varit en så stor del av hennes liv.
– Jag känner att nu kan jag börja ta hand om mig själv lite mer. Jag känner att jag kan släppa på kontrollen ganska mycket nu. Det känns väldigt skönt.
I slutet av intervjun pratar systrarna om hur deras relation har sett ut. Lilly minns Nadya som en storasyster som ofta var arg och klagade.
– Du var verkligen en suris som gick och klagade hela tiden. Man kunde inte ge nånting rätt. Men nu vet jag att du vill det bästa för mig. Det du sa var för att jag skulle ändras till det bättre.
Efter många år där Nadya har behövt vara den som håller koll, tar ansvar och försöker förebygga problem kan relationen nu få ta en annan form. Nadya kan vara storasyster utan att samtidigt behöva vara den som har ansvar för allt.
Text: Nina Norén Foto: Petter Alke
