Komikern och programledaren Kristoffer Ahonen Appelquist minns obs-klassen “Kliniken” och betonar faran i att låta unga tro att de är värdelösa. Han hyllar ungdomens cykelaffär, amatörteatern, båten Bongo samt föreningsliv och menar att vi måste fläta ihop oss.
I programmet Över Atlanten berättar komikern och programledaren Kristoffer Ahonen Appelquist om högstadietiden i åttiotalets observationsklass, mer känd som obs-klass: Om man har hög status är det coolt att vara kvicktänkt och rapp i käften, inte om du har låg status och går på “Kliniken”. Jag är samma människa, med samma behov, svagheter och snabba hjärna som tjänar mig väl och som sätter krokben för mig. Enda skillnaden är att jag är känd.
– Några få av oss med kulturellt kapital kommer till vår rätt som vuxna, då tycker många att vi är kul. Men generellt finns en låg ödmjukhet och hänsynslöshet mot människor, särskilt barn och unga, som delar vissa karaktärsdrag. Vi som har låga dopaminnivåer och som inte passar perfekt in i samhället. Nu har jag det toppen, jag går ju inte runt och tänker på “Kliniken” och min adhd. Om du som fattig blir rik vill du snabbt lämna ditt fattiga område, men det finns ett ansvar att öppet redovisa sin väg. Social rörlighet är en av de finaste grejerna som finns. Det finns resor för alla.
Lika besviken som läraren
Han uppträder som komiker på landets klubbar och teatrar, leder tv-program, hörs i podd och radio och beskrivs ha ett spännande, rörligt och rörigt intellekt. Som barn lärde skolan honom att han var jobbig, dålig och inte kunde vara tyst. Efter att ha blivit utvisad ur klassrummet kände han sig ofta lika förvånad som alla andra. Särskilt minns han en scen:
– Läraren som jag älskade lämnar klassrummet för en kort stund. Innan han återvänder har jag hunnit hoppa på bänkarna, vidare till katedern för att ta sats och klättra upp i världskartan som går sönder. Det som gör ont är att jag är tio år och lika besviken på mig själv som läraren. Jag planerade inte att klättra i världskartan, jag tyckte inte själv det var bra. De där rycken pågick under hela låg- och mellanstadiet.
– Jag var klassens clown som fick kärlek för att jag gjorde och sa roliga grejer, sen blev alla arga utan att jag fattade skillnaden.
Ströfrånvaron började i mellanstadiet:
– Jag cyklade runt, höll på med mekaniska projekt, byggde och plockade isär cykeln. Födelsedagen i sexan inträffade under en filmfestival för unga som erbjöd ett billigt klippkort, den skoldagen gick jag själv på bio. Jag läste böcker och gick på konsert och teater med mina föräldrar efter skoltid. Senare i högstadiet dök Dennis upp, han är min bästa vän än idag. Han var inflyttad och behövde en kompis. Det har betytt allt, att jag hade en enda som fanns där.
Långsam högstadiekrasch
Han beskriver sig som en utåtagerande och känslig elev som kände sig svag, mobbad och utanför. Som vuxen förstår han varför det blev svårt att närma sig andra människor och sammanhang:
– Om jag testade innebandy kom jag ständigt med förslag på hur reglerna skulle ändras. Lagidrott var inte för mig, jag tillbringar ju den mesta tiden fortfarande ensam. Vänner behöver alla, men man behöver ju inte ha ett innebandylag som kompisar. I sjuan blev det kaos när jag förväntades hålla reda på mina grejer. Jag skulle befinna mig i klassrum A207 med min kemibok. Kompisen Dennis skåp var prydligt med mattebok och gympakläder. Mitt skåp såg ut som om någon hade tryckt in sopor.
I åttan placerades han i obs-klassen “Kliniken”:
– Vi var fem elever från olika stadsdelar som hade blivit utkörda ur tidigare klassrum. Nu skulle vi samlas i en grupp på “Kliniken” som det hette. Ambitionen fanns nog att vi skulle få extra stöd, men man måste ju förstå att det fanns en lärare i klassrummet. Det var en långsam krasch från sjuan. Extra möten sattes in som gick ut på att ”vi måste skapa rutin och vi måste hjälpas åt”, mina föräldrar uppmanades att hjälpa mig med läxor med mera. Men det gick bara sämre.
Cykelaffären och amatörteatern
I nian fick han anpassad studiegång som innebar att han fick jobba i cykelaffär tre dagar i veckan:
– Unga cykelmekaniker lärde mig yrket, om värderingar och vanor. Jag engagerade mig och var jag på väg att bli sen cyklade jag snabbare. Två skoldagar var jag på “Kliniken”, men det blev knappt någon undervisning. Annat behövde hanteras. Jag var en rund kloss i ett fyrkantigt hål länge, i högstadiet gick det åt helvete med högriskbeteende av alla slag. Inte bara för att systemet är förtryckande utan för att jag saknade konsekvenstänk där impulsiviteten leder till riskfyllda år innan man blir vuxen.
Under denna period började Kristoffer engagera sig i amatörteaterföreningen tillsammans med vännen Dennis. Hans föräldrar arbetade med kultur, han var uppvuxen med böcker och bio:
– Mina föräldrar tittade inte snett på mig för att jag var konstig, men de andra fyra killarna på “Kliniken” hade inget kulturellt kapital. Kom du in i den skolmiljön och saknade andra sammanhang var prognosen inte ljus.
– Jag var impulsiv, kunde inte sitta still, vara tyst eller koncentrera mig – men jag var lättlärd, intresserad av det mesta, socialt utåtriktad och rolig.
– Jag jobbade i cykelaffären, skötte tekniken på teatern och hade andra sammanhang. Jag hade inte det sämsta utgångsläget.
Den största lögnen
Kristoffer blev ljuskillen på teatern och levde en del av sitt liv inom amatörteatervärlden.
– Det är livsfarligt för unga människor att tro att de är värdelösa. Inom teatern finns en annan syn på unga, man uppmuntras att komma till sin rätt och ta revansch på samhället. Det viktigaste av allt är att vara vänlig, icke dömande, varm, kärleksfull och tydlig. Så som vuxna människor måste vara mot barn, så som chefer måste vara mot sin personal. Då måste man ha starka människor som vet vad de gör. Gränssättning funkar om man har snälla ögon.
– När man har finnar, är längst eller kortast av alla och grubblar på döden – du tvingas till en plats som motsvarar ditt jobb. Alla vuxna säger att det här är viktigast av allt men för dig känns skolan som att hålla handen på en varm platta. Alla säger att det är viktigt att du håller handen på den varma plattan samtidigt som de med ansiktsuttryck och tonfall visar att du är en besvikelse. Som barn får du höra från vuxna: ”Du skulle vara tyst i två minuter och inte ens det klarar du”.
Besatt av struktur
Utan grundskolebetyg antogs han till en gymnasielinje på ”fri kvot” som innebar att lärare intygade att han var duktig med händerna och hade jobbat i cykelaffär. Han gick en termin, samtidigt som teatern gav allt fler chanser:
– Jag åkte på teaterturné som ljussättare när jag var 17. En amerikansk regissör tog mig åt sidan en dag och sa att jag var en duktig ljussättare, men även opålitlig och ryckig som kunde få både utbrott och snilleblixtar. Han sa: ”Get yourself organized”. Han fick mig att förstå att jag hade mycket att ge men att jag behövde få ordning på mig själv. Jag började gråta, för jag fattade vad han menade.
Kristoffer bemötte regissörens ord med att beskriva sina skolår:
– ”Om jag bara hade kommit på ett sätt under skolåren, om jag hade haft böckerna i ryggsäcken, om jag bara hade haft samma jäkla bok med mig som de andra”. Men han fick mig att förstå att jag inte kunde resa i tiden. Det blev min livsuppgift att organisera mig själv, jag blev jag besatt av struktur.
– I 25-årsåldern började jag bli bäst på att vara bäst i stället för bäst på att vara sämst.
Mottagarens och publikens villkor
Han är nyss fyllda 50 år och slog igenom som komiker när han var 30 år. Vägen dit gick via studier på komvux, universitetskurser, han dokumenterade räkningarna i excel-ark och var i perioder arbetslös:
– Jag gick på en casting där de sökte deltagare till ett humorprogram. För mig handlade det aldrig om att våga. Det handlade om att alla andra dörrar var stängda. Tv-branschen var oängslig då, jag fick jobbet, lön och gjorde en säsong med programledaren Adam Alsing som trodde på mig.
2012 mottog han pris för årets manliga komiker och han har under sin karriär medverkat i filmer, föreställningar och tv-program som Parlamentet, Svenska nyheter, Bäst i test och På spåret:
– Ikväll uppträder jag på Norra Brunns scen för ståuppkomik, då behöver jag ta hänsyn till publiken och inte utgå från att alla har sett Melodifestivalen eller läst kvantfysik. All kommunikation sker på mottagarnas villkor. Om du undervisar i historia måste du ju vara nyfiken på hur mottagaren funkar. Undervisning måste anpassas till mottagarens villkor. Idag är attityden på mina barns förskola att kommunikationen sker på barnens villkor, under min skoltid upplevde jag inte att det var så.
”Vi måste fläta ihop oss”
Han hyllar föreningslivet och dess betydelse för hans karriär och har tidigare sagt:
– Fantasilösa människor måste få mindre plats. Fantasifulla människor måste få mer plats.
– Vi måste fläta ihop oss med varandra. Vi måste göra saker tillsammans. Vi behöver ha ett fungerande föreningsliv. Jag hade talang som ljuskille, det gav mig jobb eftersom jag befann mig i den världen. Självklart var det ingen som erbjöd mig jobb som komiker. På samma sätt är det ingen som säger att du borde ta din farfars recept på falafel, ställa dig utanför kommunhuset och servera lunch från en gammal husvagn. Ingen kommer någonsin säga sådant, du måste hitta på själv. Vi måste hylla företagsamhet, arbetslivet är inte ett nollsummespel. Det finns massa gig och jobb därute!
Som egenföretagare lägger han dyrbar arbetstid på att dagligen öva sin impulskontroll:
– Ett stökigt huvud försvinner inte bara för att man organiserar sig. Men jag har byggt struktur, ställer larm och skriver listor. En psykolog som jobbar med adhd-hjärnor har lärt mig bryta isär känslor, känna efter och reflektera i stället för att sätta på mig dojorna och fly från känslorna. Skriver jag manus ringer klockan efter en halvtimme som påminner mig om promenaden. Följer jag schemat blir jag inte stressad. Jag behöver ingen plan för att hantera inkassobrev, jag har ett fungerande system.
Båtliv och Bongos betydelse
Sex kända svenskar korsade Atlanten i tv-serien där Kristoffer medverkade förra året.
– Den digitala detoxen och att slippa ansvar var skönt. Jag kunde bara ta ansvar för nuet, fixa käk och styra. Jag har fyra barn i väldigt olika storlekar, men på båten fick jag en fullständig paus. Jag blev förvånad över hur bra det gick, men visst fick folk säga till mig att gå och lägga mig ibland. Det bästa var ändå att få umgås med komikern och skådespelerskan Suzanne Reuter i tre veckor.
Båtlivet var inte obekant för honom, intresset för segling och sjöliv har funnits länge:
– Jag och min båt Bongo har hållit ihop i snart tio år, men jag har alltid haft olika båtar. På sjön går det inte att vara någon annanstans. Båten rör sig ständigt, utsikten och vädret ändras och det kommer andra båtar. Man blir helt slut och sover gott. För mig är närkontakten med naturen en religiös upplevelse som gör mig lugn och glad. Det kan gå dagar när jag seglar då jag glömmer att käka och ta medicin utan att märka det. Bongo hjälper mig att vara här och nu.
Text: Caroline Jonsson Foto: Therese Winberg
